Även de papperslösa har rätt till vård
Papperslösas rätt till vård är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:
’Även de papperslösa har rätt till vård
Eleanor Roosevelt:
"Do what you feel in your heart to be right – for you´ll be criticized anyway."
Orkar ni med lite skorpatorr idéhistoria inledningsvis? 1962 etablerade den amerikanske idéhistorikern Thomas Kuhn begreppet paradigmskifte i boken The Structure of Scientific Revolutions. Då syftade det, jag lånar Nationalencyklopedins definition, genomgripande förändringar av vetenskapliga grundantaganden, och var strikt kopplat till en akademisk kontext.
Sedan dess har nog snudd på alla universitetsstudenter som överhuvudtaget satt sin fot på ett seminarium fått en rejäl duvning i Kuhns teorier.
Med tiden har begreppet utvidgats från sin striktare vetenskapliga betydelse till att bli en allmängiltig beteckning på genomgripande förändringar överhuvudtaget av tidigare etablerade sanningar, principer eller grundantaganden.
Ett politiskt paradigmskifte behöver inte alltid presenteras med en ljudbang och en megabanderoll över tättbebyggt område. Ibland kan det smugglas förbi tidigare principiella och ideologiska gränsposteringar invirat i försåtligt lågmälda skrivningar och paragrafer; vidden av förändringen blir uppenbar först i efterhand.
Det lagförslag från regeringen gällande hälso- och sjukvård åt asylsökande som riksdagen ska ta ställning till på tisdag riskerar att bli ett sådant paradigmskifte i synen på människors lika värde i svensk lagstiftning. Det hela kan verka harmlöst vid en första anblick, men vid en närmare granskning blottas ett principiellt haveri.
Får förslaget stöd – moderaterna, socialdemokraterna och centerpartiet förväntas säga ja, vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej, folkpartiets och kristdemokraternas hållning är vacklande – klubbas en formulering igenom som slår fast att papperslösa flyktingar som gömmer sig för att undvika beslut om avvisning eller utvisning inte ska ha samma rätt till vård som andra. Det är svårsmält.
Just rätten till sjukvård borde vara en grundprincip för ett humant samhälle, högt ovanför asylpolitikens problem i övrigt. Som journalisten Maciej Zaremba påpekat i ett par mycket förtjänstfulla DN-artiklar (11/5 och 15/5) innebär förslaget att principen om alla människors lika värde upphävs, att våld begås på vårdpersonalens yrkesetik, att de mest värnlösa drabbas och att Sverige drar vanära över sig.
De starka protesterna från sjukvårdens aktörer att förslaget strider mot hjärtat i vårdetiken borde också få varningsklockarna att ringa hos förespråkarna.
Problemet, som Zaremba och andra framhållit, är inte att lagen skulle förändra verkligheten för de papperslösa – den bekräftar bara hur det i väsentliga delar ser ut och till delar är reglerad via avtal – problemet är att en för samhället skamlig praxis framväxt ur missförhållanden, gråzoner, bristande resurser och misslyckad asylpolitik skulle få ett principiellt klartecken från lagboken. Även om de just de papperslösas situation enligt regeringen ska bli föremål för fortsatt behandling är skadan redan skedd i och med det framlagda förslaget. Några ekonomiska kostnader förknippade med en annan hållning skulle inte heller uppstå som förklarar det politiska agerandet.
Det finns ingenting som är lätt eller okomplicerat med flyktingmottagande, asylpolitik och integrationsarbete. Nästan allt är svårt, fullt av målkonflikter, av angelägenheter som skaver mot varandra, gråzoner utan klara regler. Inte heller hur man praktiskt ska gå tillväga när det gäller vården för papperslösa är givet.
Just därför är det så viktigt att åtminstone utgångspunkterna, de principiella ställningstagandena, är glasklara och bottnar i en demokratisk, humanistisk och liberal människo- och samhällssyn. Börjar vi i lagskrivningar överge en sådan grundläggande värdering som alla människors lika värde och rätt till vård, då gungar marken; då orkar den inte bära upp portalprinciper längre.
Ett av mina favoritcitat kommer från tv-serien Lilly Harpers dröm – om livet i en segregerad amerikansk sydstat i början av 1960-talet – där Lilly Harper i slutet av ett avsnitt säger något insiktsfullt: "Det som skrämmer oss är inte hur svaga vi kan vara, utan hur starka."
Det här är ett tillfälle när ett antal beslutsfattare borde veckla ut lagförslaget, ta ett djupt andetag och våga vara starka nog att erkänna: det här kan sluta illa, det här håller inte, det här måste göras om.
Eleanor Roosevelt:
When will our consciences grow so tender that we will act to prevent human misery rather than avenge it?”
