1968 – när allt bubblade upp till ytan

Nej, det blev ett kvällspass den här fredagen också. Men nu, strax efter tio, har jag satt punkt för min lördagskrönika, skickat den till plåt som de säger här på VK och ringt upp nattchefen för att, med dåligt samvete, varsko om att sidan nu är utkörd i sista minuten
(nåja, en liten stund till hade jag kunnat dröja, men ledarsidan är ju inte direkt den sida som bör vara sist färdig framåt natten i en dagstidning) Så här blev det hur som helst:

’1968 – när allt bubblade upp till ytan

I mina ögon – jag är född i mitten av 70-talet och har varken ett 68-förflutet eller ett 68-hat
att bearbeta – symboliserar turbulensen 1968 både en liberal frigörelse att njuta av och ett ideologiskt sammanbrott att bedrövas över.

För det fanns förstås ingen entydig eller sammanhängande 68-rörelse. Det fanns inte en tidsanda, utan tusen. Allt var inte som i myterna, allt handlade inte om politik och alla var inte vänster.

1968-vågen rymde hela skalan från en befriande individualism i vardagslivet över internationell solidaritet och förlösande kulturkreativitet till vanvettig förtryckarromantik; allt från demokratiserande nyfikenhet till brutaliserande kollektivism. Och 1968 uppstod inte ur tomma intet. Både det som frigjorde och det som fördummade hämtade inspiration från tidigare epoker.

Den liberala frigörelse som man även för svensk del kan förknippa med 1968 hade djupa rötter i folkbildningens, boklådornas, föreningsmötenas och studiecirklarnas folkrörelser. 1968 kulminerade en sekellång utveckling av demokratisering, höjd utbildningsnivå, individuell självmedvetenhet, ökad tolerans och nedbrutna hierarkier i attityden som jag gillar att sammanfatta med slagordet: alla kan.

När konservativa strukturer, normer och värderingar ifrågasattes på allvar öppnades också vägen för sociala reformer – kanske mest påtagligt på jämställdhets- och miljöområdet – som länge varit lösa framtidsdrömmar utan förankring i dagspolitiken. Och även om debattklimatet – vilket jag återkommer till – under trycket från den revolutionära hysterivänstern punktvis blev outhärdligt, innebar förändringarna mot slutet av 1960-talet framför allt att utrymmet för kritiska ifrågasättanden av auktoriteter, traditioner, pampar och konventioner blev större, att ett bredare samtal med fler deltagare stimulerades; synen på vetenskap och forskning moderniserades till fromma för kvaliteten; studenterna aktiverades; det fanns en grundläggande optimism i luften.

Dörrar och fönster slogs upp och världen strömmade in på ett sätt som både förutsattes av och i viss mån motsvarades av det som skedde efter andra världskriget när många svenskar störtade ut i Europa efter de instängda åren, eller när notiser om utlandet började nå en större publik i Sverige via dagstidningarna under 1800-talet och stimulerade unga generationer.
1968 utmanade inte bara traditioner, utan fullföljde dem också. Och frigörelsen för 40 år sedan är något vi fortfarande lever i genom större möjligheter för individer att kräva rättfärdig behandling, utmana normer, gå egna vägar och delta i samhällsdebatten på egna villkor.

Men: 1968 symboliserar också svarta, beklämmande kapitel i den långa historien av revolutionsromantiskt hat- omväxlande med fascistiska och kommunistiska utgångspunkter – mot demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhällen.

För det är lätt att glömma i dag, när många vältrar sig i en falsk välfärdsnostalgi, att en del av den politiska 1968-vänstern inte nog kunde ösa sina glåpord över de västliga demokratierna och det marknadsekonomiska välfärdssamhällets grundvalar. I valet mellan Erlanders och Ohlins socialliberalism i Sverige och Mao Tse-Tungs galna diktatur i Kina valde delar av vänstern att engagera sig för den senare, likgiltiga inför de kommunistiska folkmorden, förtrycket och hungerhelvetet. Det fördummade och förminskade även kulturdebatten. I en lidelsefull humanist som Eyvind Johnson såg man en förrädare; det är talande för vilka värderingar som fanns här och var.

Och en del sådana reflexer finns kvar än i dag när vänstern tittar ut i världen och söker vänner och fiender; fördömer bara någon västliga demokratier kan vederbörande ofta räkna med jubel eller ursäkter från den svenska vänstern. Fascinationen inför förtryckarnas frasradikalism är också ett arv från myllret av 68-rörelser.

Inrikespolitiskt lämnade 1968 inte bara en kulturell frigörelse och en reformanda efter sig, utan också socialistiska instinkter där ett företagarfientligt, toppstyrt och centraliserat högskattesamhälle blivit ett ideal för många, och där en asketisk konsumtionsskepsis förvirrar debatten än i dag. Av "alla kan" blev bitvis "ingen ska behöva kunna och ingen ska få chansen att bestämma själv". Det har begränsat medborgarnas egenmakt och förstört ett par decenniers skolpolitik. Först nu börjar vi långsamt ta oss ur den återvändsgränden.

Sammantaget finns det i mina ögon skäl att både högtidlighålla och kritiskt ifrågasätta 1968-mytologin. Där tumlar frigörelse och förtryckarvurm, individualism och kollektivism, nedbrutna hierarkier och stenhård kontroll, demokratisering och demokratihat, förlösande kreativitet och fördummande likriktning, gränslös tolerans och benhårda rättesnören.
Mellan sådana motstridiga ideal pågår fortfarande en dragkamp; 68-rörelserna rymde dem alla. Man gör alltid klokt i att lära både av framsteg och bakslag från turbulenta perioder i historien. 1968 var inte första gången, och lär inte bli sista gången, som allt bubblade upp till ytan samtidigt.
Äventyret fortsätter, och historien tar aldrig slut.’