Returmatch mellan Köhler och Schwan

Beskedet att tyska SPD utmanar den sittande förbundspresidenten, kristdemokraten Horst Köhler, med en egen kandidat, är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Returmatch mellan Köhler och Schwan

Det var, skrev Der Spiegel i förra veckan om ett av Horst Köhlers många intetsägande uttalanden, "en formulering som hade fungerat redan i grottan på stenåldern och som fortfarande kommer att fungera när det verkliga rymdskeppet Enterprise korsar galaxerna."

Tysklands förbundspresident och statschef, kristdemokraten Horst Köhler, tidigare chef för den internationella valutafonden, är skicklig på plattityder som inte betyder något. Och i en tysk inrikespolitik där partilandskapet är stadd i rask förvandling och den stora regeringskoalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater nu blott är en fasad bakom vilken intrigerna rasar, går det hem.

Han, som inte enbart men i huvudsak, har en representativ funktion, är Tysklands populäraste politiker. Därför var heller ingen förvånad när han i förra veckan meddelade att han ställer upp för omval nästa vår då förbundsförsamlingen – sammansatt av representanter från det nationella parlamentet och delstaterna – ska välja president på nytt.
2004 valdes Köhler med knapp majoritet av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, under motstånd från socialdemokratiska SPD och de gröna som stödde SPD:s kandidat: statsvetaren och rektorn för Europa-Universitetet Viadrina i Frankfurt (Oder), Gesine Schwan. I förra veckan, lagom till Köhlers besked att han kandiderar för omval, dök Gesine Schwans namn plötsligt upp igen.

Presskonferensen där det blev officiellt påminde om scenen i Amadeus där kejsaren plonkar så gott han kan på Salieris lilla välkomstkomposition när Mozart virvlar in, tar över och med några spontana infall förvandlar det tungrott mediokra till upplyftande finess.
Schwan var i högform när hon i måndags på nytt presenterades som SPD:s kandidat till presidentposten. Och det var både goda och dåliga nyheter för den av risiga opinionssiffror hårt pressade partiledaren Kurt Beck, som stod bredvid henne på presskonferensen.

Med sitt framträdande påminde Gesine Schwan om att det i SPD trots allt fortfarande finns rester kvar av forna tiders självförtroende. Hon var klar, suverän och uppsluppen – egenskaper det krisdrabbade partiet är i skriande behov av. Beck var som vanligt, det vill säga ingen retorisk Fred Astaire direkt. Kontrasten var inte smickrande för Beck, som med stödet till Schwan åter kört över delar av sin partiledning i ett projekt med oviss utgång. Det är en chansning som kan sluta med både succé och fiasko.
Schwan kan bara bli vald om CSU åker på ett nederlag i höstens bayerska delstatsval, och CDU/CSU och FDP därmed förlorar sin majoritet i förbundsförsamlingen.
Schwan måste sedan få stöd inte bara av SPD och de gröna, utan också av vänsterpartiet Die Linke – samma parti som Kurt Beck svurit på att SPD inte ska ha något som helst samröre med.

Tysk inrikespolitik är inne i ett omvälvande skede. Partierna trevar sig fram. Returmatchen mellan Köhler och Schwan nästa vår är en förövning inför det förbundsdagsval några månader senare som lovar att bli dramatiskt.’