Alternativ för Umeå

I dagens huvudledare skriver vi om den politiska situationen i Umeå med utågngspunkt i socialdemokraterna och alliansens budgetförslag:

’Alternativ för Umeå

Socialdemokraterna och allianspartierna samarbetar ofta i Umeå. Men det finns tydliga, viktiga skiljelinjer.

Självbelåtenhet, ovilja att erkänna problem och oförmåga att ta konstruktiv kritik är utmärkande för ett politiskt ledarskap som gått i stå.
Vilja att ta itu med missförhållanden, iver att förekomma stagnation och ork att ifrågasätta invanda föreställningar kännetecknar ett politiskt alternativ redo att ta över från de trötta och idélösa.
Den socialdemokratiska ledningen i Umeå har oroväckande drag av den förstnämnda oviljan att se problem. Alliansen i Umeå har lovande drag av den sistnämnda viljan att driva på för förändring. Det är en första slutsats man kan dra av de budgetförslag som lagts fram den senaste veckan.
När varningstecken kommer om att Umeå står inför svårigheter som skulle kunna göra de väldigt ambitiösa officiella tillväxtmålen orealistiska, eller när ifrågasättanden görs av de kommunala bolagskotterierna där ett litet, tajt gäng av makthavare styr och ställer, så reagerar den högsta socialdemokratiska ledningen med utbrott och glåpord. Slogan ’Vi vinner i Umeå’, som säkert hade poänger när den skrevs, har blivit en stor öronpropp.
Därför är det tilltalande att alliansen i sina budgetresonemang har ett problemorienterat och framåtsyftande förhållningssätt – inte minst när det gäller företagsklimatet – där socialdemokraterna i debatten snarare lutar sig bekvämt tillbaka i vilstolen och beundrar sitt eget självporträtt.

Om alliansen förmår att kombinera kritiken av missförhållanden med en tro på långsiktiga, visionära målsättningar kan man gå nästa valrörelse till mötes med gott självförtroende.
Därmed inte sagt att skillnaderna mellan socialdemokraterna och alliansen i andra avseenden är jättestora. Det är de sällan mellan olika kommunala budgetalternativ. Även om exempelvis skattefrågan är en tydlig skiljelinje delar också socialdemokraterna och alliansen många utgångspunkter i frågor där blockgränsen snarare går på vänster sida om socialdemokratin.

I stora planeringsbeslut eller sättet att förhålla sig till den snåriga kommunala bolagssfären hör delar av alliansen vanligtvis till den styrande majoriteten. Socialdemokraterna och allianspartierna möts ofta i en ömsesidig pragmatism. När socialdemokratin klappar sig själv på ryggen är det även ett indirekt beröm åt alliansen, och när alliansen kräver nytänkande är det även en indirekt självkritik.
Det är ett förhållande som komplicerar alliansens oppositionsarbete och som socialdemokratins ledning utnyttjar skickligt. Alliansen söker efter balansen mellan å ena sidan fortsatt stort inflytande för att isolera vänsterpartierna, och å andra sidan nödvändiga krav på nytänkande i en kommun som annars hotar att stagnera. M, c, fp och kd känns mer som ett lag i dag än i början av mandatperioden. Det är bra, för när kommunens styrande parti som svar på varje kritik gastar ’vi vinner!’ så att det slår lock för öronen, behövs ett tydligt, liberalt alternativ.’