När jag kom till jobbet i dag och berättade att jag sett snö möttes jag av tvivel. Nu virvlar den även här ute på Västerslätt utanför redaktionsfönstret. Det blir inga vårliga havsbilder på bloggen i dag, den saken är säker.

I går kväll var jag på ett möte och lyssnade till folkpartiets rättspolitiska talesman Cecilia Wigström som talade om regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och om organiserad brottslighet.

Jag delar deras uppfattning som menar att det parti som förmår ta ett trovärdigt helhetsgrepp med liberala utgångspunkter i rättspolitiken kommer att mötas av stort gensvar. Kampen mot den grova, organiserade brottsligheten, upprustningen av polisen och rättsväsendet och arbetet med att återställa medborgarnas förtroende för rättsstaten även när det gäller utredningen av vardagsbrott är en större fråga än de politiska partierna länge förstod.
Att det håller på att förändras är välkommet.

Umeås fortsatta fall på Svenskt Näringslivs ranking över kommunernas företagsklimat är ämnet för vår huvudledare i dag. Det håller ju på att bli en fin liten ritual det här: det är inte första gången de senaste åren som sådana här jämförelser utlöser debatt; en nyttig debatt även om den politiska ledningen fortsätter inte verkar vilja erkänna varningstecknen. Min senaste krönika i ämnet var den här.

På dagens ledarsida testar vi på nytt momentet Pro/Kontra. Den här gången är ämnet uranbrytning i Sverige.

Ratan.

Och Ratan, häromveckan.

Norrmjöle

Havet lockar, så är det. Norrmjöle häromdagen.

Vår huvudledare i dag handlar om turismen som tillväxtmöjlighet.

Och så kommenterar Miriam Nordfors några aktuella ämnen under momentet ’Veckan som gick’.

I min lördagskrönika den här veckan retar jag upp mig lite på att akademiska meriter ofta används som skällsord i debatten när enskilda politiker måste bevisa sin folklighet, och tar parallellt upp en liberal hjälte från 1800-talet som drogs sig för att ta steget ut att bli politiker fullt ut. Jag experimenterar också lite med krönikeformen igen genom att låta de två spåren korsa varandra genom texten:

"Om Obama, bowling och en liberal hjälte

Medges, det var korkat att han ens gick med på att ta bowlingklotet i sin hand, om än bara för en kort, avslappnad sekund. Han visste väl rimligen att det inte skulle bli någon strike direkt.
Och det fanns ju tv-kameror där. Varje steg var bara en uppladdning bort från obarmhärtiga YouTube. Vissa beslut kan få de lojalaste pr-staber att gråta blod.
För mycket riktigt: likgiltigt hur många eleganta trepoängare han skyfflat in i basketkorgar runt om i amerikanska delstater sedan dess har Barack Obamas nybörjarsätt att rulla kloten ner i rännan en bowlingkväll i Pennsylvania inte slutat att småförfölja kampanjen: det var mumma för dem som ville anklaga honom för att vara en liberal universitetssnobb utan insikt om vanliga amerikaners liv och nöjen.

(Först: Det är väl inte så många som längre vet vem Johan Gabriel Richert (1784-1864) var. Den allmänna medvetenheten i Sverige om demokratins, rättsstatens och välståndets liberala ursprung och historia är inte särskilt stor. Men för den generation politiskt aktiva som förverkligade det demokratiska, rättsstatliga och socialreformatoriska genombrottet under decennierna kring förförra sekelskiftet var J.G. Richert enbeundrad föregångare.)

Sedan Obama dessutom sagt några ord på ett valmöte om bittra väljargrupper i Pennsylvania som klamrar sig fast vid vapen, religion och främlingsfientlighet, har han fått kämpa med ryktet om bristande folklighet. Hillary Clinton stoltserade snabbt med hur hon gillar jakt och öl. John McCain tog chansen att utmåla Obama som fördomsfull. Obama har tvingats försäkra att han gärna äter hamburgare.
Högt begåvade, briljanta och kvalificerade politiker i en förnedrande kamp om att vem som är mest folklig i sitt förhållande till vapen, öl, bowling och burgare; det har varit ett trist inslag i USA:s presidentvalskampanj den senaste månaden; som hade inte just en framtoning av utpräglad, lite demonstrativt antiintellektuell folklighet besegrat påstått torr akademisk elitism i de två senaste presidentvalen – med kända konsekvenser.

(Personen: Johan Gabriel Richert var en av 1800-talets mest framstående och inflytelserika liberaler. Han var som sin generations ledande jurist och drivande ledamot av Lagkommittén och senare Lagberedningen, djupt engagerad i arbetet för en humaniserad rättslagstiftning och en moderniserad civillagstiftning.
Han kämpade i upplysningens anda för en ny författning, mot ståndsriksdag, privilegievälde, korporationism och skråväsende. Richerts ord, skrev Karl Warburg i en biografi 1905, var för det liberala Sverige i generationer "ett högsta domstolsutslag rörande hvad som var rätt och klokt." .)

Skulle inte det här valet, efter åtta år med George w Bush, handla om kompetens och omdöme baserat på insikter? Här döljer sig en större debatt, relevant även för Sverige: vilka egenskaper vill vi egentligen att politiker ska ha?

(Gåtan: Varför blev Johan Gabriel Richert, en så betydande tänkare, inte också högt uppsatt politiker? Frågan har ställts många gånger. Richert tackade nej till rader av viktiga uppdrag, inklusive ministerposter, och han ogillade offentliga framträdanden. Karl Warburg antyder ett skäl till varför Richert in kom att spela "den ledande roll i vårt statslif, hvilken dock kunnat stå honom öppen": Han kan, menar Warburg, "nämligen icke alldeles frånkännas svagheten att icke vilja för ett viktigt syfte offra sitt oberoende eller, måhända, sin bekvämlighet." Redan på den tiden hade alltså det politiska engagemanget konsekvenser som inte alla ville utsätta sig för.)

För även i Sverige, rentav i långt högre grad, finns en olustig tendens att se med misstänksamhet på akademisk kompetens hos just politiska aktörer.
Att utbildning inte är den enda merit som ska räknas för personer med politiska ambitioner är givet, men borde den inte räknas högt i ett samhälle som månar om sitt välstånd? En akademiskt avancerad politiker måste ofta tvångsmässigt och på ett demonstrativt sätt bevisa sin folklighet och vardagsförankring. En politiker med annan bakgrund behöver däremot sällan försvara sin brist på akademisk kompetens eller leka folkliga charader offentligt för att visa att han eller hon är som andra. Vad säger det om debattens fotbad i jantelagen?

(Slutord: Under mina studier i historia skrev jag en magisteruppsats om Richerts och C.H. Anckarsvärds uppmärksammade manifest från 1830 för avskaffad ståndsriksdag. Jag funderade redan då på vad det kunde ha varit som gjorde att Richert inte tog steget fullt ut i "statslifet" och fulländade sin insats. Vad tänkte han på äldre dagar, när tiden började rinna ut? Varför tvekade han, i sin epok, inför politikerrollen? Ångrade han sig mot slutet, eller kände han lättnad?)

De politiska partiernas medlemsras har uppmärksammats återkommande under året. En del av problemet hänger samman med folkrörelsedemokratins ofrånkomliga omvandling när samhällsvanorna förändras. Folkrörelseforskaren Sven Lundkvist har i "Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920" (1977) träffande beskrivit en rörelses utveckling i fyra faser: introduktion, tillväxt, mättnad och regression. I någon mån har de gamla partimodellerna nått den sista fasen och befinner sig i en trög övergång till något nytt. Men en del av problemet är också de krav som politikerrollen ställer i dag: uppoffrande insatser, offentlig stryktålighet och en förmåga att dygnets alla vakna timmar upprätthålla sprickfria fasader som inte ger Jante något läge att angripa. Vem väljer i framtiden frivilligt att utsätta sig för det?
Ibland önskar man att någon med en Al Pacinos karisma skulle ställa sig upp, höja rösten och ryta åt oss i medierna, de politiska partierna och väljarna:
"Be careful what kind of leaders you are producing here."

Det primitiva partipolitiserandet av Konstitutionsutskottet gör att det svårt att ta utskottet på något som helst allvar. Snart kommer det väl att vara en merit för politiker att ha blivit utfrågade där; en trist utveckling, men oundviklig om inte partierna börjar besinna sig.

Fredrik Reinfeldt lyckades hålla sig på rätt nivå.

När nu Barack Obama i princip säkrat demokraternas nominering lär den här frågan diskuteras några varv till. Hittills har jag inte hört någon framträdande bedömare som riktigt tror på den, med ett undantag: Carl Bernstein (en av Watergate-journalisterna, han som spelades av Dustin Hoffman) som i en panel hos Anderson Cooper 360 häromveckan inte uteslöt att Hillary Clinton skulle vara intresserad av vicepresidentposten.