Det är påtagligt om man följer demokraternas primärvalskampanj i amerikanska medier hur snabbt Hillary Clinton växlat över till ett nytt, mildare tonfall gentemot Barack Obama. Det antyder att hon insett att loppet är kört – och för både demokraterna som parti och Obama som kandidat är det goda nyheter. Även om kampanjen fortsätter i återstående delstater vore en snygg avslutning från Clintons sida mycket värd.

Att George W Bush nu inte heller längre kan hålla sig från lite valkamp tyder på att även republikanerna börjar bli otåliga att faktiskt få klarhet i vilken John McCains motståndare i höst blir. Och Obama är med på noterna.

Begravningsskandalen i Vännäs, eller snarare reaktionerna på den, monarkin och obegripliga aktivistprotester är ämnena i en signerad text av mig på dagens ledarsida.

’Mobbstämning, monarkiskepsis och obegripligheter

* Det är givetvis rätt och riktigt att den regelvidriga begravningshanteringen i Vännäs uppmärksammas, granskas och får konsekvenser för framtida rutiner och arbetssätt.
Ord och handling måste hänga ihop. Att frågan väcker känslor och att kyrkan ställs inför många kritiska reaktioner är naturligt med tanke på omständigheterna.
Men med det sagt är det något annat i den här frågan som oroar mig mer: den oförsonliga hätskhet, med fördömanden och hot, som riktas mot de inblandade. Det är som om händelsen ger fritt utlopp på sina håll för en mobbmentalitet där personer som begått fel – och här har fel begåtts – eller personer som är omdiskuterade i debatten, ska jagas och skymfas på ett sätt som i mina ögon har mycket lite med sansat ansvarsutkrävande, proportioner, perspektiv och kanske det där lilla ordet förlåtelse att göra.
Det mönstret av hetsstämning och oförsonlighet mot människor som står i centrum för något negativt eller kontroversiellt, återkommer alldeles för ofta, oavsett om det gäller idrott, politik eller allmänna händelser av det här slaget.
Den klandervärda kisthanteringen går att avslöja, rätta till och fås att upphöra. Människosynen och instinkterna bakom mobbmentaliteten däremot finns under ytan och bubblar, i väntan på nya ursäkter för att bryta fram. Det är oroväckande.

* Enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av livsstilsmagasinet Queen som vk.se rapporterade om igår är det bara tre av tio norrlänningar som tror att Sverige har monarki om 100 år. Norrlänningarna är enligt undersökning minst positiva till monarkin av alla i Sverige. Det förtjänar onekligen en tummen upp.

* En aktivistgrupp hotar att blockera E4:an genom centrala Umeå. Det är svårt att ur ett miljöperspektiv se logiken bakom, eller känna sympati för, en sådan protest. Att på ett primitivt sätt jävlas med bilberoende människor i en Norrlandsregion är ett utmärkt sätt att sabotera arbetet med att skapa en engagerad och långsiktig opinion för klimat- och miljöansvar. Protesten är obegriplig i sak, om inte aktivisterna menar att en avfolkning av all stadsnära landsbygd vore något slags utopi att sträva efter. Aktivisterna vill få bilisterna att reflektera. Det vore bättre om aktivisterna reflekterade över sina egna metoder istället.’

I går handlade vår huvudledare om socialdemokraternas sökande efter en ny jobbpolitik. I dag skriver vi om försvaret.

En stolt dag för Norrland.

Nattens seger i West Virgina ändrar inte det faktum att Hillary Clinton – om inte något dramatiskt skulle hända med Barack Obamas kampanj – är chanslös att vinna demokraternas nominering. Det intressanta nu är alltså dels hur de återstående primärvalen påverkar Obamas möjligheter mot John McCain senare i höst, dels hur resultaten i de avslutande delstaterna påverkar Hillary Clintons möjligheter att erkänna sig besegrad på ett värdigt sätt och samtidigt bidra till enandet av sitt parti.

Michael Grunwald skriver i Time med frågan: Should Obama Worry About W.VA?

I Umeå har förstås debatten om kommunens nya fall på Svenskt Näringslivs ranking över de lokala företagsklimaten barkat i sedvanlig destruktiv riktning – och därmed illustrerat en av anledningarna till varför Umeå har problem
.
Därför kan det vara nyttigt att påminna om hur det går till i vinnarkommunerna. För attityder är viktiga: Skämmigt, lär Solnas kommunalråd ha sagt om förra årets andraplats på rankingen. Så reagerar man när insikterna om vilken inställning, självkritik och vilja att hela tiden bli bättre som krävs för framgång är lika stora som ambitionerna.

I år återtog Solna förstaplatsen.

I Umeå är reaktionen från högsta ort istället, som sagt, den här. Det gav i år plats 181.

Botniabanan är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med anledning av VK:s reportage på nyhetsplats i tidningen och på vk.se.

’Botniabanan anländer med både räls och drömmar

Botniabanan är som både ett hårt och ett mjukt paket samtidigt. Projektet får byggarbetsplats-stalkers och ingenjörsfreaks att tappa hakan och tindra med ögonen inför de många tekniska utmaningarna, och det får samhällsvetarnördar och nationalekonomer att slicka sig om munnen inför möjligheterna till studier av banans framtida effekter.
Botniabanan är otaliga broar, mäktiga tunnlar och miltals räls – fysiskt, konkret, handfast; traditionell infrastruktur som skär storskaligt genom landskapet.

Men Botniabanan är också en symbol för något större; för drömmar, förhoppningar, ambitioner om tillväxt, välstånd, överlevnad och miljösmarta framtidsperspektiv i en region och kulturbygd som står inför en av sina största utmaningar någonsin: att bevisa för det övriga, stundom djupt skeptiska, rentav ironiska, Sverige att miljarderna till Botniabanan var väl och rationellt investerade.

Uppritad på Sverigekartan ser Botniabanans fysiska sträckning rätt fjuttig ut. Upplevd i verkligheten och via maffiga foton ger den ett storslaget intryck. Men den fysiska dragningen är inte den viktigaste. Det är Botniabanans mentala spårkapacitet som är allra viktigast. Och då symboliserar Botniabanan nog i grunden för de flesta en unik norrländsk kraftsamling. Inte bara när det gäller de faktiska transporterna av människor och gods, utan när det gäller hur man ser på Norrlandskommunernas potential att växa tillsammans på en mängd olika områden.

Botniabanan är ett infrastrukturprojekt, viktigt i sig, men också ett tillfälle och en uppfordran långt bortom rälsljuden i skogarna, längs vattnen, över åkrarna och genom orterna. Nu gäller det att ta chansen, att skapa förutsättningar för livskvalitet, investeringar, entreprenörskap, breddad arbetsmarknad, högklassiga utbildningsmiljöer, rikt kulturliv och konkurrenskraftigt utbud i Botniabanans anda; allt det där som fyller och hör hemma i högtidstalen. Visar en framtida utvärdering att effekterna inte alls blivit de förväntade kommer fel krafter att få vattenmassor på sina kvarnar. Då är det kört för framtida satsningar i norra Sverige av det här slaget.

Så nu är det upp till bevis. För det som anländer till Umeå 2010 är inledningsvis det hårda paketet: rälsen ledd genom tunnlar och buren av broar. Det mjuka paketet, drömmarna om Botniaregionens framtid, måste vi ge innehåll och substans själva.’

Jag kallar den hopp mot blodröda horisonter

Häromkvällen stötte jag på en Umeå-profil som – mycket överraskande – uppmanade mig att fortsätta med travbloggandet. Undantaget några trogna läsarkommenterar är vederbörande rätt ensam om att uttrycka den åsikten, men möjligen finns en tyst opinion som önskar samma sak.

Nu har det inte blivit särskilt mycket vare sig trav- eller schack-bloggande på sistone. En av anledningarna syns på bilden ovan, jag har skaffat en ny hobby, att virka. En grytlapp (ovan), en halsduk, en mobiltelefonhållare, en pennväska och en basker har det blivit så här långt. Istället för att titta på V65/V75 och fundera kring travbloggande tittar jag alltså numera på V65/V75 och funderar kring fastmaska, halvstolpar, helstolpar, dubbelstolpar, luftmaska osv.

Vår huvudledare i dag handlar om Israels 60-årsdag och situationen i Mellanöstern.

Die Zeit har en längre artikel på temat som är värd att läsa. UNT har en huvudledare kring samma ämne.

Joe Klein i Time om Barack Obama.