Barack Obama vs John McCain

Många svenska skribenter har skrivit om det amerikanska presidentvalet de senaste dagarna, exempelvis Anders Rönmark på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Barack Obama vs John McCain i höst är också föremål för en liten analys i min lördagskrönika på VK:s ledarsida denna vecka. Där tippar jag också i min lördagslista att Barack Obama även vinner den duellen: den ekonomiska oron gynnar demokraterna och George W Bushs impopularitet gör att John McCain får svårt att fullt ut nyttja sin säkerhetspolitiska erfarenhet i kampanjen eftersom det samtidigt riskerar att förknippa honom med Irakkriget och Bush i väljarnas ögon. Det tipset förutsätter dock för Obamas del att försoningsprocessen med Hillary Clinton och hennes anhängare går relativt snabbt och inte lämnar alltför mycket bitterhet kvar inom det demokratiska partiet. Joe Klein gör en läsvärd analys av det i Time.

Min krönika:

Barack Obama vs John McCain i höst
Mötet mellan Barack Obama och Hillary Clinton är av sådan betydelse, sade CNN:s David Gergen om det hemliga samtalet mellan Obama och Clinton natten till fredag svensk tid, att om Pulitzer-vinnande journalisten Theodor White (The Making of a President) hade varit i livet i dag, "skulle han ha skrivit ett helt kapitel om det".

Vad talade de om, hur var stämningen, berördes vicepresidentfrågan, vad vill Hillary Clinton, vad beslutar Barack Obama?
Demokraternas väg mot försoning och enighet efter en historisk men uppslitande primärvalskampanj kommer på goda grunder att stå i centrum för rapporteringen kring det amerikanska presidentvalet en tid till.
Men i det ögonblick som Obama och Clinton når en uppgörelse lär intresset skifta snabbt och definitivt över till höstens duell mellan senator Barack Obama, 47, och senator John McCain, 72.

Den stora åldersskillnaden på 25 år mellan Obama och McCain skulle kunna antyda att presidentvalet står mellan något nytt och något gammalt, en förnyare och en bevarare, en spoling och en åldring. Det är en förenklad analys.

Faktum är att både en seger för Barack Obama och en seger för John McCain skulle innebära ett epokskifte i amerikansk politik.
Tillsammans sätter de en parantes kring decennier av välbekanta och söndertjatade strider från de stormiga proteståren mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Det var år som formade eller polariserade ett par generationer amerikanska politiker, till vilka bland många andra Richard Nixon, Ronald Reagan, Ted Kennedy, Bill Clinton, Hillary Clinton och George W Bush hörde eller hör.

Som född 1931 och i nordvietnamesisk fångenskap mellan 1967-1973 tillhörde John McCain varken det äldre politiska etablissemanget eller de demonstrerande studenterna den perioden för fyra decennier sedan.
Och som född 1961 har Barack Obama formats av en annan politisk kontext än det sena 1960-talets universitetsvärld.

John McCains distans till de mest förbittrade, konservativa strömningarna inom det republikanska partiet kan kosta honom viktiga röster från den egna partibasen, men vinna honom lika viktiga röster från oberoende väljare som imponeras av hans erfarenhet och självständighet.
Hans dilemma förblir att han måste bekämpa demokraternas beskrivning av honom som en republikan i George W Bushs anda när det gäller Irak och den ekonomiska politiken, samtidigt som han behöver stöd från republikanska intressegrupper och försöker dra nytta av den sittande presidentens på tillställningar där bidragsgivare ska fås att öppna plånböckerna.
Det är en delikat balansgång som redan tagit sig parodiska uttryck när McCain försökt undvika att hamna på bild med Bush.

Barack Obamas relativa ungdom gör honom till en mindre kontroversiell kandidat än Hillary Clinton – som förknippas med bittra politiska motsättningar – och kommer därför knappast att skapa samma automatiska motmobilisering inom det republikanska partiet som Clinton sannolikt skulle ha gjort.
Men han har samtidigt haft svårigheter att övertyga delar av demokraternas kärntrupper om att han är en av dem. Att Clinton avslutade primärvalen starkare än Obama, trots att det var uppenbart att hon inte längre hade någon realistisk chans att vinna partiets nominering, är inte bara ett bevis på Clintons uthållighet, utan också på Obamas imageproblem.

Han måste, för att ha en chans i höst, försöka vinna vita demokratiska Clinton-väljare i viktiga delstater som Pennsylvania, utan att förlora sin attraktionskraft på oberoende väljare.
Satsar han på Clinton som sin vicepresidentkandidat, eller på annat sätt vinner hennes oreserverade stöd, är han garanterad en enorm mobilisering inom det demokratiska partiet, men riskerar också att underlätta för John McCain att på samma gång vinna oberoende väljare och säkra ett stöd från den republikanska högern.
Väljer han bort Hillary Clinton mot hennes vilja är risken uppenbar att det utlöser förbittring inom demokraterna.

David McCullough noterar i sin stora biografi över John Adams en intressant skillnad mellan Adams och Thomas Jefferson: "Jefferson was devoted to the ideal of improving mankind but hade comperatively little interest in people in particular. Adams was not inclined to believe mankind improvable, but was certain it was important that human nature be understood".

Obama har under primärvalen varit de överfyllda arenornas och den briljanta, lite svepande retorikens mästare, medan McCain snarare haft sin styrka i det tuffa, konkreta småsnacket med en mer begränsad publik eller enskilda väljare.

Obama, anklagad för elitism, måste visa att han, som komplement till de lysande talen, även klarar av att diskutera konkreta sakfrågor – ekonomin, socialförsäkringarna – på ett jordnära sätt som knyter an till enskilda människors vardag. Och John McCain måste visa att hankan entusiasmera och lyfta väljarna med visioner, ingjuta hopp och glädje, inte bara frammana säkerhetspolitisk oro i en turbulent tid.

Det finns alltså många skäl till varför det här presidentvalet ser ut att bli ett av de intressantaste och mest eggande som hållits. Eller som programledaren för Meet The Press, Tim Russert, utbrast tidigare i år inför Supertisdagen:

"Welcome all, and do we have a lot to talk about. Well, this is it. It´s christmas, kids!"