Hotell Kantarell, public service och kampanjer
Bland det bästa som sänds på tv just nu hör Hotell Kantarell på Sveriges Television. Den originella, charmanta dockserien med entreprenören Marimba, receptionisten Lucia och gentlemanna-gräshoppan Åke höjer sig rejält över det mesta i utbudet av nyproducerade barnprogram, och över det mesta som sänds på tv överhuvudtaget.
Så är det ofta, när man verkligen fångas av kvaliteten i något program sänds det ofta inom public service.
Min favorit är gräshoppan Åke som i avgörande ögonblick brukar samla ihop sig, övervinna rädslan och utropa: ’Mod, Åke, mod!’ Det är en liten påminnelse till alla, inte bara riksdagsledamöter som snart ska rösta om FRA, om att man ibland måste våga och ta en risk för att inte riskera att förlora sig själv, och att det per definition inte kan vara behagligt att visa mod.
Hotell Kantarell är public service-kvalitet att framhålla när debatten om SVT går vidare, skulle jag vara beredd att skriva, om inte Sveriges Television samtidigt med sin självgoda kampanj mot mångfald och konkurrens höll på att göra även tidigare nästan oreserverat positiva public service-svärmare som mig allt mer ovilliga att förknippas med de gamla ståndpunkterna.
Möjligen har det alltid stått på kuverten, men mina ögon föll på det när den senaste tv-licensräkningen kom, budskapet på kuvertet: ’Tack vare dig och alla andra som betala tv-avgiften finns radio och tv som är oberoende av kommersiella och politiska intressen’.
Jag betackar mig för sådana beskäftiga budskap på en räkning från en statlig byråkrati som bara påminner om vilket förlegat sätt som public service finansieras på.
Och som många andra invänder jag mot verklighetsbeskrivningen i budskapet: politiskt oberoende.
Sveriges Television och Sveriges Radio har många kvaliteter och public service – jo, på den punkten är jag fortfarande övertygad – är en lysande idé i grunden, men politiskt oberoende är inte direkt det första man tänker på när man funderar kring Sveriges Televisions och Sveriges Radios bevakning av politik, kultur och samhällsliv.
Så är det ofta: när man verkligen retar sig på propagandatendenserna och den svaga analysen i ett tv- eller radioprogram sänds det ofta inom public service.
Att den politiska balansen ibland varit synnerligen sned hos SVT och SR borde de flesta kunna erkänna. Många decennier av socialdemokratiskt maktinnehav och en dominerande journalistvänster har inte gått spårlösa förbi.
Det har blivit bättre i takt med att konkurrensen ökat, kritiken mot den nog ofta oreflekterade politiska obalansen inom public service vuxit, nya profiler tillkommit, andra hoppat av och medvetenheten blivit större om att tittarnas förtroende inte längre kommer automatiskt.
Men SVT borde akta sig för att påminna om sina tillkortakommanden och avsteg från public service-tanken genom att i en kampanj skryta om något man alltför sällan levt upp till, och istället koncentrera sig på att hitta rätt i de olika vägvalen mellan kvalitet, bredd, regional förankring, profil, tittarsiffror och publiceringsformer.
Fortfarande är SVT och SR överlägsna bevis på många områden för att public service fungerar. Men deras ledningar gör med självrättfärdiga och fåniga kampanjer sitt bästa för att få oss att glömma bort det, och istället komma ihåg bristerna.
