Vad sysslar alliansens partiledningar med?

FRA, partipiskor och alliansens partiledningar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Vad sysslar alliansens partiledningar egentligen med?
Politiska ledare brukar i högtidstalen gärna citera olika legendariska, historiska föregångare som vågade stå upp för principer även när det kostade, som i kritiska lägen riskerade stöd, inflytande, status och karriärer för principer de trodde på, som genom både segrar och nederlag inspirerade fler att engagera sig politiskt. Ibland kan sådana högtidstal kännas tämligen falska.

I nästa vecka går riksdagen till debatt och beslut om det lagförslag som vill ge Försvarets Radioanstalt (FRA) tillåtelse att avlyssna alla telefonsamtal, alla e-mejl och alla sms som passerar Sveriges gränser. Det är ett förslag vi kritiserat åtskilliga gånger på ledarsidan. En omfattande, urskillningslös statlig övervakning av medborgarna hotar att gå från litterär dystopi till framröstad verklighet. Det är illa nog.

Men här sätts också, genom själva beslutsprocessen, demokratisk trovärdighet på spel, för riksdagen som institution, de politiska partierna som organisationer och alliansen som politiskt projekt.
Trots att ett antal riksdagsledamöter inom alliansen är starka motståndare till FRA-förslaget i sak är det en öppen fråga om ens fyra stycken – det som krävs för att fälla förslaget – kommer att orka gå emot vinande partipiskor och rösta efter övertygelse.
Det väcker många frågor. En av dem är vad alliansens partiledningar egentligen pysslar med? Vad driver dem att rasera ideologiskt förtroendekapital på ett sådant ansvarslöst sätt? Varför ställer de en antydande kabinettsfråga på ett reaktionärt förslag som går emot partiernas egna grundsatser och vars nederlag inte skulle ha några följder för regeringsarbetet utom en välbehövlig tankeställare?

Det vore sorgligt om partier som gärna talar varmt om personlig integritet och medborgerliga friheter nu, i regeringsställning, skulle investera ansenlig prestige för en lagstiftning sydd åt storebror.
Det vore sorgligt om partier som ena dagen argumenterar vällovligt för ett utökat personval och betonar riksdagens ställning nästa dag skulle tvinga fram underkastelse bland sina egna ledamöter i en fråga som aldrig presenterats för väljarna.
Förhoppningen är fortfarande att några liberala ledamöter ska våga följa modiga föregångare i spåren, stå upp för sina övertygelser och rädda det som går av partipolitikens och riksdagens anseende genom att säga ifrån när det som bäst behövs.’