Ett par reflektioner kring befolkningsmålet

Några små resonemang som inte fick plats och inte hann mogna i min lördagskrönika, men som kanske fungerar i bloggform:

Jag har ända sedan förslaget lanserades tyckt att den kontroversiella målsättningen 200 000 invånare i Umeå till 2050, i kombination med kritiken mot det inskränkta debattklimatet, det irriterade kommunala ledarskapet och Umeås uppenbara stagnationstendenser, varit ett utmärkt startblock för en diskussion om Umeås samtid och framtid, stadens självbild och omvärldsanalys, identitet och drömmar, problem och farhågor.

"Vad vi håller på att göra nu och ännu mer under 70-talett, är en gigantisk miljöomvälvning. 40- och 50-talets Umeå, skol- militär- och köpstaden, har redan försvunnit, men ännu vet vi inte riktigt vad som kommer. Bara att det blir större."
(Matts Balgård i VK, 1969)

"Ett växande och starkt Umeå är viktigt för hela Västerbotten. Oroväckande är att den positiva utvecklingen i kustlandet inte förmår ge kraftiga spridningseffekter i inlandet. Kustlandet går framåt, men på inlandets bekostnad."
(VK i en ledare 1994)

Inte för att målsättningen är realistisk, givande eller ofarlig när det kommer till praktisk politik, konkreta beslut och ekonomiska prioriteringar, utan för att den stimulerar rätt frågeställningar. Och inte för att det är självklart att sluta upp bakom det, utan för att det tydliggör bristerna i den politik som förs i Umeå i dag samtidigt som det formulerar lite alternativa visioner.

Lätt förenklat finns det fyra olika sätt att betrakta det nya befolkningsmålet 200 000 invånare i Umeå till 2050:

Det är bra, och realistiskt.

Det är i grunden bra, men orealistiskt.

Det är realistiskt, men i grunden dåligt (antingen för att tillväxt och storstad är fel eller för att Umeås tillväxt betyder omgivningens död).

Det är både orealistiskt och dåligt.

Det sammanfattar ganska bra den politiska debatten i Umeå. Själv tycker jag som jag skrivit otaliga gånger att målsättningen i grunden är bra, men – givet att de politiska majoritetsförhållandena och debattklimatet förblir sig lika och Umeås stagnationstendenser inte bryts radikalt – orealistisk.

För mig avslöjar det nya befolkningsmålet uppenbara problem i Umeås sätt att möta framtiden, en dubbelhet i budskapet. Men just därför ser jag också själva diskussionen kring målet som en möjlighet att stimulera debatten, göra den mer tillgänglig och konkret, öppna upp ett kritiskt perspektiv.

Det är självklart att ett sådant här befolkningsmål inte borde slås fast av kommunen utan en ordentlig utredning och en långt mer grundlig analys, där håller jag helt med kritikerna. Men att diskussionen kring målet förs är välkommet och givande.