Budgetdebatt om det stora och det lilla
Gårdagens budgetdebatt i Umeå kommunfullmäktige är utgångspunkten för en liten signerad betraktelse från min sida på dagens ledarsida. Man kan från den konstatera, som VK berättar om och analyserar på nyhetsplats, att socialdemokraterna fick utstå en del nederlag, att positioneringen inför nästa val inletts och att kommunikationsfrågorna rör på sig med nyckelord som gång- och cykelbroar, trådbussar och spårbilar. Ganska spännande. Min text på ledarsidan:
’Budgetdebatt om det stora och det lilla
Tvingades jag svära med handen på fullmäktiges dagordning skulle jag erkänna: en kommunalpolitisk budgetdebatt är något jag gillar skarpt. Den retoriska kvaliteten är blandad. Alla frågor har inte direkt ett principiellt lyft. Ibland går det på tomgång. En del budgetformalism går inte att följa. Ett par partiers ideologiska utgångspunkter får en som liberal att sucka tungt. Det är som det ska vara.
Men det här är vår värld, vår beslutande församling, våra makthavare. Det är de som är legenderna för dem som kommer sen, och chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen, ifall de inte tar dem, för att travestera Hoola Bandoola Band. I den stämningen tycker jag att ledamöterna ska närma sig en budgetdebatt; med lite romantism och känsla inför det egna uppdraget.
Besluten och – framför allt – debatten, knådar, hotar och möjliggör Umeås framtid. De som går upp i talarstolen bidrar med sina perspektiv – alla viktiga.
En av de mest diskuterade frågorna i går var förslaget till nytt befolkningsmål på 200 000 invånare i Umeå till år 2050. Där fick s och m bakläxa av ett i övrigt samlat fullmäktige som återremitterade förslaget för bättre utredning. Jag tycker att det var en lyckad utgång i det här stadiet – dels för att ett befolkningsmål ska vara realistiskt och ordentligt utrett, men också för att debatten genom att ett förslag lanserats har dragit igång med rätt utgångspunkter som inte ska slarvas bort i en förhastad process. Här har en del förespråkare bidragit till att lyfta frågan, och en del kritiker bidragit till att problematisera den och sätta in den i en rimlig kontext.
Det påtalades från vänstermajoriteten att alliansen i just befolkningsfrågan var splittrad. Men alliansen uppvisar annars en ganska lovande enighet och samordning i de övergripande utvecklingsfrågorna, medan vänsterpartierna är utspridda från vad som i vissa inlägg framstår som socialistiska visioner om ett centralbyråkratiserat, företagsfientligt överhetssamhälle till den försiktiga, socialdemokratiska förvaltningspragmatism som styr kommunen. Och alliansen hade betydligt starkare argument i debatterna om företagsklimat, välfärdskvalitet och skatttryck än vänstermajoriteten.
Dessutom frågar man sig varje gång hur stämningen egentligen är internt bland socialdemokraterna i Umeå, exempelvis mellan de två ledande kommunalråden?
Man anar spänningar, man anar en dragkamp om dagordningen, markeringar om vem som kan tillskriva sig äran av vilka utmärkelser. Söker man splittring behöver man kanske inte ens lämna den högsta socialdemokratiska kommunledningen. Även om sådant kan man spekulera och viska under en lång budgetdebatt, när ett år summeras och nästa tar fart.’
