Lördagskrönika om klimatfrågan – del 1
Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan. Det är den första i en serie av två lördagskrönikor i ämnet. Den andra, som behandlar klimatdebatten mer konkret, kommer nästa vecka.
’Två inspiratörer att lyssna till i klimatfrågan
"Det har varit ett uppblossande av planetens medvetenhet som har givit en art den oerhörda möjligheten att leda eller missleda sin egen och andra levnadsväsens evolution."
Rolf Edberg i Droppar av vatten, droppar av år (1984)
Vissa böcker och författare man läser intensivt i ungdomen formar ens världsbild för decennier framåt. Även sedan deras språk och referenser förlorat något i aktualitet, och mer ropar som vittnen från förr än som röster i samtiden, återvänder man gärna till dem; för att pröva attityder och resonemang i aktuella frågor.
Vilsen och kluven rensar man undan lager av fraser, förenklingar och trender som ligger slarvigt och nonchalant kringslängda i dagsdebatten, för att i ungdomens inspiratörer hitta ett stabilare underlag för analyser och avvägningar.
Ibland blir återläsningen en plågsam påminnelse om egen förslappning och tankeoreda. Ibland blir den en bekräftelse av samband och linjer i samhällsdebatten som lever och överbryggar generationer.
Två av mina tidiga inspiratörer upptäcktes i föräldrahemmets bokhyllor:
Rolf Edberg (1912-1997) var socialdemokratisk chefredaktör och riksdagsledamot, senare ambassadör och landshövding, alltid engagerad internationalist, men kanske framför allt en enastående miljöförfattare.
I mina ögon är han en föregångare till en sådan poetiskt populärvetenskaplig författare som, tyvärr bortgångne, astronomen Peter Nilsson och nära släkt med Harry Martinssons sakkunniga daggdroppslyrik.
Jag tror att den första bok jag läste av honom var "Spillran av ett moln" (1966), redan då en klassiker. Han lyfte i sina associationsrika vandringar genom litteratur och landskap fram människans ansvar för naturvärdena och fick de små och stora miljöhoten att kännas på och mellan raderna, utan att det blev hysteriskt.
Och Tor Ragnar Gerholm (1925-2007), professor i fysik, samhällsdebattör, kärnkraftsanhängare, medgrundare av Ratio och författare, vilkens bok "Fysiken och människan" (1962), bidrog till att jag så när började studera fysik och astronomi på universitetet, istället för som det i sista stund blev, historia och teatervetenskap. Han står fortfarande strängt vakande i bokhyllan och fnyser åt ohållbara generaliseringar och tendensiösa överdrifter.
När jag läser eller skriver om klimatfrågan vandrar tankarna ofta till deras verk.
Det är nog ingen dålig intellektuell kroppshållning om man försöker hitta en balans i den rasande och kaotiska klimatdebatten: Det ena benet i Rolf Edbergs poetiskt-ekologiska skarpsyn och ihärdiga försök att väcka en slumrande opinion; det andra i Tor Ragnar Gerholms skeptiska hållning med strikta krav på vetenskaplig rationalism och saklig prövning.
Det ena utesluter inte det andra, men i vår tids klimatdebatt hade de stått i olika läger, båda med berikande argument.
Tor Ragnar Gerholm var fram till sin död häromåret en av dem som menade att klimatdebatten spårat ur i överdrivna skräckscenarier utan förankring i trovärdiga vetenskapliga slutsatser. Rolf Edberg hade däremot säkerligen glatt sig åt att se klimatfrågan föra med sig ett brett och emotionellt laddat genombrott för miljömedvetenheten.
När jag följer klimatdebatten håller jag båda i handen: Rolf Edberg i lättnaden över att klimathotet nu tas på allvar, att debatten lyfts från att handla om huruvida växthuseffekten existerar till vad den kräver; Tor Ragnar Gerholm när det gäller tron på teknisk utvecklingsoptimism, kraven på rationellt motiverade beslut och motviljan mot katastroffloskler.
Klimatdebatten består förenklat av fyra övergripande frågeställningar: (1) Finns det en förstärkt växthuseffekt? (2) Är den farlig? (3) Vad krävs för att motverka den? (4) Vilka medel, mekanismer och insatser bör vi satsa på?
Vi har svarat definitivt ja på den första frågan och svarat med största sannolikhet på den andra. Det efterlängtade lyftet kom när beläggen för en förstärkt växthuseffekt orsakad av mänsklig verksamhet blev allmänt accepterade – inte minst genom FN:s klimatpanel IPCC – och därmed även insikten om att åtgärder brådskade: lokalt som globalt, individuellt som strukturellt. Prognoserna är fortfarande osäkra. Det är viktigt att inte förneka den seriösa kritik som riktats mot IPCC:s antaganden. Klimathotet är reellt, klimatfrågan däremot diffus och komplex. Men en övergripande slutsats låter sig dras: omställningen till hållbar utveckling och hållbar tillväxt måste inledas nu.
Det i sig ger å andra sidan inte särskilt mycket konkret vägledning för det politiska beslutfattandet.
Vi har en hyfsat klar bild av hur mycket utsläppen måste minska de kommande decennierna när det gäller den tredje frågeställningen – och de måste minska rejält.
Men på den fjärde frågan finns inga givna svar som går att härleda ur svaren på de tre tidigare. Även i klimatfrågan kan värderingar och handlingsrekommendationer skilja sig åt radikalt trots att probleminsikten är gemensam.
Klimatfrågan har blivit som lägerelden kring vilken alla samlas i ring. Vilka mönster, hot och möjligheter man ser avteckna sig i lågorna, i vilken riktning associationerna och slutsatserna går, beror i hög grad på vilken världsbild och vilka ideologiska instinkter man hade när man kom.’
