Vad betyder opinionsmätningar?

SNS har kommit med en ny rapport om opinionsmätningarnas betydelse: ’Medierna: folkets röst?’. Jag har inte hunnit titta i den ännu, så jag ber att få återkomma om forskarnas slutsatser, men jag hade redan här tänkt blogga om en aspekt av opinionsmätningar som blir uppenbar i mellanvalsperioder.

Likgiltigt om Tyskland, USA eller Sverige – de tre länder jag håller lite mer koll på: det är nästan alltid intressantare vad opinionsmätningar utlöser än vad de förutspår.

Ny opinionsmätningar lockar ofta till snabba, alltför snabba, framför allt alltför ensidiga, slutsatser – överslagshandlingen lurar runt hörnet – om hur det går för en regering, en opposition, ett parti eller en politiker.

Både nervösa reaktioner inom partier och organisationer och – jodå, medges – ivriga skriverier och spekulerationer i medierna gör att opinionsmätningarna får omedelbart genomslag, trots att nästan alla är överens om att deras värde som spåkaffesump inför exempelvis nästa val är mycket begränsade.

Debatten som följer på en opinionsmätning kan också få motstridiga konsekvenser: om kören av jämmer och domedagsprofetior blir för entydig, eller hejarklacken av hyllningar och vinnarreportage blir för dominant, kan det utlösa motreaktioner, väcka sympatier för de som hudflängs,

Och det är oftare trenden än själva resultatet som står i centrum.

Om John McCain skulle börja knappa in ordentligt på, eller kanske helt hämta in, Barack Obamas försprång i flera på varandra följande undersökningar under den kommande månaden, vore det en ganska naturlig utveckling inför ett presidentval med två kandidater – men följden skulle kunna bli en krisstämning inom Obamalägret, ett nytt go inom McCain-lägret eller kanske rentav, och paradoxalt nog, att Obamas kampanj får det lättare att mobilisera anhängare som sannolikt litet grand börjat ta en seger i höst för given.
Skulle John McCain däremot på nytt tappa mark kan säkert fler sådana här ombildningar av kampanjledning bli aktuella.

I Tyskland kom häromdagen en ny undersökning som, efter flera månader av förödande negativa skriverier om socialdemokratiska SPD och partiledaren Kurt Beck visade en lätt uppgång för SPD, samtidigt som huvudkonkurrenten kristdemokratiska CDU/CSU gick lätt tillbaka.

Jag skulle inte utesluta, om den nya trenden fortsätter, att det kan bero på nyväckta sympatier för den hånade Kurt Beck hos bredare väljarlager med skeptisk hållning till hela det politiska spelet och den politiska journalistiken i Berlin.
Men det kan också bero på att det nu framstår som osannolikt att Kurt Beck blir partiets kanslerkandidat, och att det gör SPD intressantare igen för väljare som ogillat hans oklara och svårtydda linje, inte minst i förhållandet till vänsterpartiet Die Linke.

Och i synen på framtida regeringskoalitioner är det, efter ett år där de traditionella tvåpartikoalitionernas utsikter beskrivits som mycket små och där den stora regeringskoalitionen mellan SPD och CDU/CSU beskrivits som handlingsförlamad och i praktiken redan upplöst, överraskande nog tvåpartikoalitionerna som får störst stöd.

20 procent föredrar en koalition mellan CDU/CSU-FDP, 17 procent vill behålla den stora koalitionen, 15 procent vill se en koalition SPD-de gröna.

De trepartikoalitioner i mitten som många tror kommer att bli vanliga i framtiden: SPD-de gröna-FDP eller CDU/CSU-de gröna-FDP får bara tummen upp av sju respektive åtta procent av de tillfrågade i undersökningen.

Jag tror att det är missvisande siffror. Opinionsmätningar fångar dåligt hur stort stödet för nya, banbrytande koalitioner skulle se ut när de väl kommer till stånd. Men det är, återigen, inte vad mätningarna förutspår, utan vad de utlöser i form av reaktioner, som är intressant.

Skulle fler mätningar ge samma reslutat skulle det kunna påverka hur de tyska partierna resonerar strategiskt inför nästa förbundsdagsval.

I Sverige håller sannolikt alla partier tummarna för att deras ofrånkomliga upp- och nedgångar i opinionen under mandatperioden ska få rätt tajming inför nästa val.
Höga siffror i halvtid kan i det avseendet vara förödande på två sätt: de inger det egna partiet en bekväm känsla av att redan ha vunnit som gör varje förändringsarbete trögare och det gör att trenden de kommande åren förmodligen blir nedåtgående.
På motsvarande sätt kan låga siffror i det här skedet av en mandatperiod få en internt och externt mobiliserande verkan på partier som kan se fram emot en uppåtgående trend när valet närmar sig. Trenden i en valrörelse är ofta viktigare är det faktiska styrkeläget.

Opinionsmätningar kan alltså få väldigt många olika och motstridiga effekter. Som utgångspunkt för gissningar om kommande valresultat är de inte mycket värda förrän en valrörelse verkligen drar igång på allvar. Men som betydelsefulla inslag i debatt och nyhetsrapportering förtjänar de uppmärksamhet.