Klimatfrågan och den gröna optimismen – del 2

Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan och är en fortsättning från förra veckans lördagskrönika:

’Klimatfrågan och den gröna optimismen
För klimatpessimisten var förra veckans G8-möte en bekräftelse av onda aningar. Trots den enorma uppmärksamheten kring frågan lyckades G8-länderna inte komma överens om mer än att löst och vagt eftersträva en halvering av de globala utsläppen av växthusgaser fram till 2050 – jämfört med dagens nivå.
Det är bättre än ingenting, men långt ifrån vad som krävs i form av konkretion och tydliga delmål om vi ska kunna känna oss säkra på att undvika de allvarliga klimatkonsekvenser forskningen varnar för.

De rikaste länderna borde, också med ett dåligt samvete för egna försummelser som drivkraft, vara beredda att ta täten i arbetet för minskade utsläpp. De borde i sina åtaganden skynda före och se möjligheterna, inte som nu trula kvar i en vanföreställning om miljöomställning som något betungande och utvecklingshämmande.

Den svenska klimatberedningen angav i sitt slutbetänkande som ett övergripande mål att ökningen av den globala medeltemperaturen ska begränsas till 2 grader Celsius jämfört med förindustriell nivå.
Delmålen är minskade utsläpp jämfört med 1990 års nivå med fyra procent till 2012, 30 procent (inom ramen för EU:s klimatpolitik) till 2020, 75-90 procent till 2050 och 100 procent till seklets slut. Då skulle de svåraste konsekvenserna av klimatförändringarna förhoppningsvis undvikas eller gå att hantera bättre genom en förutseende planering (den andra, ofta bortglömda delen av klimatfrågan).

Beredningen slog också fast att de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ambitiös klimatpolitik för svensk del är rimliga i förhållande till nyttan av minskande utsläpp. Jag tror att det i historiens ljus kommer att uppfattas som en försiktig formulering.
Klimatfrågan kommer att ställa stora krav på ett nytänkande när det gäller förutsättningarna för vår livsstil och våra vanor, vad vi måste ändra, utveckla och ompröva i hur vi bygger, genererar och använder energi, driver resor och transporter och prioriterar vid politiska beslut.
Men just den omställningen kan bli startskottet för en imponerande och tillväxtalstrande utveckling på många områden. Klimatmedvetenheten håller på att sätta igång en suverän brainstorming som förvandlar dystra utsikter till hoppfulla möjligheter.

Där finns det nya intresset för vad individer eller regioner kan göra för en mer hållbar livsstil genom praktiska omställningar i vardagslivet av det slag VK skildrat i reportage på nyhetsplats och i krönikor på ledarsidan under året.

Där finns en ny politisk insikt om att gemensamma åtaganden, styrmedel och marknadsmekanismer – helst på global nivå och helst redan i går – krävs för att vi i den rika världen ska komma bort från vårt svåra beroende av miljöskadliga drivmedel och icke förnyelsebara energikällor, och för att fattigare delar av världen ska kunna skapa och öka sitt välstånd på miljömässigt hållbara sätt.

Men där finns också, i debatten, mer destruktiva, antiliberala inslag som under hänvisningar till klimathotet ser sin chans att i största allmänhet angripa gamla fiender som tillväxt, individuell integritet, frihandel, resor, konsumtion och teknikoptimism. I klimatdebatten trängs nu, i ett svåröverskådligt myller, allt från en optimistisk och tillväxtorienterad grön liberalism till socialistiska planhushållningsinstinkter.

Klimatdebatten har avancerat så långt att den är mogen en ny, mer komplex nivå där det inte längre räcker att tala om huruvida klimathotet existerar eller inte. Gradvis måste mer kritisk uppmärksamhet ägnas åt vilka metoder och insatser som ger resultat och vilka som, trots goda föresatser, är återvändsgränder i arbetet mot det klimathot de flesta inser är reellt.

Bara på den korta tid som klimatfrågan stått i centrum för mediernas uppmärksamhet har flera initiala och tvärsäkra sanningar om vad "klimathotet kräver" bytts ut mot en insikt om problemens komplexitet, och en del klimatrekommendationer i efterhand framstått som irrationella överreaktioner. Det är viktigt att klimatbeslut grundas i rationella analyser. Annars riskerar det sluta med att den som föreslår mest spektakulära åtgärder får sätta dagordningen.
Men då måste man också vara beredd att erkänna att även klimatfrågan inom sig rymmer lika stora ideologiska spännvidder som andra politiska frågor. Oron för klimatförändringarna kan vara gemensam utan att förslagen till åtgärder är det. Bara medvetenheten om klimathotet i sig ger ingen ledtråd om var man står inför enskilda beslut.

För gröna liberaler blir utmaningen dubbel: Dels att påminna om behovet av högre ambitioner när det gäller hur mycket och snabbt de lokala, nationella och globala utsläppen av växthusgaser ska minskas. Dels att driva på för en klimatpolitik grundad i liberal teknikoptimism, upplysningstradition och tro på individualism, entreprenörskap, frihandel, marknadsekonomi, resor och internationalism.’