Blir det Merkel vs Steinmeier?

(Uppdaterad med rätt stavning på namnen): Allt mer talar för att nästa tyska förbundsdagsval blir en duell mellan nuvarande förbundskanslern Angela Merkel (CDU) och nuvarande utrikesministern Frank-Walter Steinmeier (SPD).

Att Angela Merkel – landets populäraste politiker – blir kristdemokraternas kandidat står utom tvivel. Och även om läget fortfarande är oklart inom socialdemokratiska SPD så tyder mycket på att kompromissen mellan de olika vänster- och högerfalangerna inom partiet senare i år blir att den kritiserade Kurt Beck fortsätter som partiledare, men att Steinmeyer lanseras som förbundskanslerkandidat, något det spekulerats om en längre tid.

Frank-Walter Steinmeier hade innan han blev utsedd till utrikesminister efter senaste valet i många år varit nära medarbetare till tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder. Bland annat var han som chef för Schröders kanslerkansli en av Tysklands mäktigaste politiker redan under större delen av den rödgröna regeringstiden, om än lite i det fördolda.

Steinmeiers problem är att han saknar förankring i den socialdemokratiska partiapparaten. Han har haft ställning som mäktig rådgivare i skydd av kulisserna utan större erfarenhet av att själv agera som politiker eller att gå till val i eget namn. Och han uppfattas av många fortfarande som en indirekt talesman för Gerhard Schröders regeringsår.
Men i takt med att SPD:s kris djupnat och Kurt Becks ledarskap ifrågasatts har Steinmeier blivit det enande namnet för dem inom SPD som vill undvika att partiet glider ut i ett samarbete vänsterut med populistiska vänsterpartiet Die Linke.

Det intressanta med en duell Merkel-Steinmeier är förstås att det – om den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD består mandatperioden ut – skulle bli en duell mellan regeringschefen och utrikesministern i en och samma regering.
De två skulle alltså, som bland andra Der Spiegel beskrev väl i förra veckans nummer, behöva föra valkampanj mot varandra inrikespolitiskt, samtidigt som de måste uppträda någorlunda enat och med någorlunda gemensam beslutsamhet i utrikespolitiken. Det blir ingen lätt utmaning.

Angela Merkel försöker medvetet hålla sig lyft ovanför det partipolitiska käbblet och odla en status som populär kansler med anseende över partigränserna. Hon är knappast intresserad av hårda ordväxlingar och skarp polarisering.
Frank-Walter Steinmeier utstrålar till hela sig läggning långt mer ett slags tjänstemannapragmatism, än ett eldigt, partiretoriskt kampanjtemperament, och han skulle riskera sin egen ställning och popularitet om han utmanade den populära Angela Merkel genom hårda, direkta angrepp i debatten.
Därför är det troligt att en sådan valrörelse skulle föras framför allt, och kanske desto ivrigare, av partiernas övriga företrädare, medan kanslerkandidaterna försöker sväva lite ovanför och vänta på motståndarens första misstag. Om det vore bra eller dåligt för nivån på den politiska debatten återstår att se.

Dessutom kommer förstås nästa tyska valrörelse att handla om långt mer än bara CDU/CSU och SPD, vilket är ett av skälen till att den ser ut att bli ovanligt spännande – på gott och ont. Till det, och vilka paralleller man kan eller borde dra till svensk politik, ska jag återkomma längre fram.