Rätt av Umeå att söka bli kulturhuvudstad – del 1

Min lördagskrönika den här veckan handlar om Umeås kulturhuvudstadsambitioner.
Det är den första i en serie av två krönikor. Den andra kommer nästa vecka.

’Helt rätt att söka bli kulturhuvudstad

Låt mig bekänna direkt: jag gillar skarpt idén med europeiska kulturhuvudstäder. Kritiken som ibland riktas mot fenomenet i sig som jippo och slöseri med pengar i motsättning till det vardagliga och långsiktiga anser jag vara ogrundad.
Det kan finnas många skäl till invändningar mot vad städerna gör som kandidater. Ett kulturhuvudstadsår, och hela processen dessförinnan, blir vad man gör det till. Det kan gå åt skogen eller bli succé. Men utnämningen bygger i grunden på en ganska vettig, inkluderande och öppen helhetssyn på kultur som en mängd korsbefruktande fenomen i samhället.
Det handlar inte om städer som söker vara kvalificerad i en bestämd gren – teater, musik, litteratur, arkitektur – eller under en enskild festival, utan som söker något större: en blandning av kulturell infrastruktur, en tillåtande intellektuell nyfikenhet och kreativitet och en nyfiken jordmån för människors skapande verksamhet; ett kulturklimat.

Men kulturhuvudstadsdrömmen skapar både möjligheter och fallgropar. Det gäller att hålla isär processens olika faser och syften med viss formell noggrannhet.
Umeås ambitiösa försök att bli europeisk kulturhuvudstad 2014 kan ses som både en tillfällig iscensättning av regionens kulturella självbild och som ett ramverk för ett långsiktigt, övergripande arbete med att utveckla det samlade kulturlivet.
Som i all scenkonst pågår där, parallellt, ett sökande inåt och en kommunikation utåt. Det är lätt att förväxla ansökningsprocessen med kulturlivet.

"Ni vet hur man inom målarkonsten åstadkommer djupet i en tavla, den tredje dimensionen. I verkligheten finns den inte på den uppspända, plana duk, på vilken konstnären målar sitt verk. Men målarkonsten skapar illusion av många plan. (…)
I vårt tal finns liknande plan, som ger perspektiv åt en fras. Det viktigaste ordet framträder tydligare än de andra och skjuts fram på det första ljudplanet. De mindre viktiga orden bildar en hel rad djupare plan. Detta perspektiv i talet åstadkommes till största delen med hjälp av olika starka betoningar, vilka noga koordineras sinsemellan."
(Ryske regissören och teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij i en av sina texter om skådespelarkonsten, ur "Att vara äkta på scen")

En vinna framgång med en ansökan i kulturpolitisk konkurrens med andra är en stor, komplex utmaning.
De ansvariga måste likt en teatertrupp med stanislavskijsk precision och inlevelse identifiera, lyfta fram och koordinera olika dimensioner i Umeås kulturella vimmel, och sedan i naturalistisk anda söka samband mellan det inre och det yttre i rollen som kulturhuvudstadskandidat för att bli trovärdiga. Manuskriptet förväntas eka av både sekelgamla traditioner, samtidstrender och framtidsplaner.
Men det är ett manuskript, en tolkning, en rollprestation, inom ramen för en enskild tävling med ett definitivt avgörande.

Och de ansvariga i Umeå, på väg mot avgörande vägval, börjar redan höra sorlet från publiken på väg in i salongen från foajén. Några i ledande positioner har – hoppfulla, nyfikna, nervösa, spända – säkert börjat kika genom springor i ridån för att få en glimt av stämningen där ute hos de som fattar beslutet.

Kulturhuvudstadsprojektet har olika delmål som fodrar olika arbetssätt. Både före och efter själva ansökan krävs att hela kulturlivet mobiliseras, samlas, har inflytande, känner delaktighet, sprutar av idéer, långt bortom ansökningsprocessens avvägningar, taktik, tolkningar och krav. Och i en kulturhuvudstad värd namnet sker den mobiliseringen spontant, påträngande, otåligt, ifrågasättande och blir i vissa skeden närmast till en belastning för dem som sysslar med ansökan.

Att sedan handfast och konsekvent välja ut några enstaka aspekter som får motivera varför staden förtjänar att bli kulturhuvudstad och att arbeta utåtriktat och målinriktat med att marknadsföra de visionerna kräver istället ett tydligare ledarskap som på grundval av demokratiskt fattade beslut tar ansvar för en bestämd väg, en bestämd prioritering. Det finns en kontext av yttre förväntningar och föreställningar att leva upp till. Kandidaten måste övertyga utåt och uppåt, bevisa sig, hävda sig i spelet, överraska inom konventionen utan att bryta mot den. Och det är inget omoraliskt med det. Att kandidera för att bli kulturhuvudstad kräver både modet att prioritera detaljer och förmågan att famna helheten, både kurage nog att välja bort det givna och vidsynthet nog att inkludera det ologiska.
Ansökan lär i slutänden och i ett strikt urval återspegla vad Umeå mer än något annat tror sig vara, vill bli och hoppas utstråla. Bara att få det gestaltat är berikande.
Oavsett utgång kommer insikter, idéer och perspektiv vunna redan genom själva ansökningsprocessen att komma stadens långsiktiga kulturarbete till godo.’