Berätta för Yang Peiyi att hon är bedårande

På dagens ledarsida har jag en signerad text om en hjärtskärande notis ur nyhetsflödet:

—————-
Berätta för Yang Peiyi att hon är bedårande

Den flicka som trollband med sin sång under OS-invigningen i Kina sjöng aldrig, rapporterar TT-AFP. Hon mimade bara, utvald för sitt utseende. Den flicka som faktiskt sjöng ansågs inte, med runt ansikte och lite sneda tänder, vacker nog för att visas upp. Arrangören: ’Vi tänkte på vad som var bäst för nationen’.
Det är en hjärtskärande notis, med två stackars flickor som offer, i det världspolitiska nyhetsflödet. Jag gör två reflektioner:
(1) Diktaturer förnekar sig aldrig. Det hela är brutalt ärlig illustration av hur värderingarna och prioriteringarna ser ut när nationens, överhetens, patriarkatets, kollektivets, traditionens, mytens, revolutionens – eller vad det än vara månde som driver de olika förtryckarlärorna för dagen – blir en ursäkt för att kränka den enskilda individen.

(2) Hur indignerade har vi egentligen rätt att vara? Vad möter oss om vi slår på tv:n eller drar en runda i vår egen offentliga kvällstidningsvardag?
Barnstjärneprogram och andra outhärdliga tv-sammanbrott, uråldriga könsnormer, sexism och vridna stereotyper skapar ett ensidigt normens, stjärnstatusens och ytans ideal som pumpas mot oss regelbundet – inte minst via reklamen; trots att vi borde ha kommit mycket längre, ha högre ambitioner än så.
Caroline Lundström formulerade det bäst på Liberala Nyhetsbyråns blogg i går: ’Det ratade barnet heter Yang Peiyi och är bedårande. Jag hoppas att någon säger det till henne.’