Umeås stadskärna i behov av förändring

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring Umeås stadskärna med anledning bland annat den debatt som förts på VK:s debattsida den senaste tiden. Och som bonus nedanför min lilla lördagslista från papperstidningen, med temat: ’Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå’.

Krönikan:

’Umeås stadskärna i behov av förändring

Jag har inte demonstrerat med plakat sedan jag som tonåring på ett träskaft spikade fast en pappskiva med texten "Här upphör monarkin, leve republiken!" som jag (likt något slags Herr von Hanken om ni läst Hjalmar Bergmans roman eller minns tv-serien med bland andra Per Oscarsson) satte upp vid grusvägen till vår lilla bondgård. Skylten togs ned efter en tid och jag övergick till att skriva insändare i lokaltidningen istället.
Men varje gång som jag passerar parkeringsplatsdystopin nere vid kajen i centrala Umeå får jag lust att göra comeback som demonstrant och snickra ihop ett nytt plakat, den här gången med slagordet: "Riv upp på stört – vad som helst, utom detta!"

Vi hade besök från Berlin en vecka i sommar. Det är alltid tankeväckande att höra spontana reflektioner kring den egna staden från människor utan minsta intimitet med, koppling till eller fördomar om regionen.
Västerbottenskustens kärva, tigande tålamod; Umedalen skulpturpark som närmades med viss skepsis trots våra rekommendationer men lämnades med ivrig entusiasm över installationernas bredd och kvaliteter; det välavvägda museet på Gammlia; björkalléerna in mot centrum och de många studenterna på väg genom stan på cykel – allt tillhörde det som av olika skäl hamnade på gästens topplista, för att nämna ett urval.

Ett uppgivet harklande och artigt byte av ämne renderade däremot själva stadskärnan, Rådhustorget och stadsplaneringens behandling av älven som något man absolut verkar vilja dölja för besökarna.
Och stadskärnan i Umeå, symboliserad av men inte liktydig med Rådhustorget, är i flera avseenden ett sorgligt kapitel. Inte för att det saknas enskilda nyskapande eller traditionsrika inslag eller lovvärda idéer till förändring (både inom kultur, sport och kommers): utan för att helhetsgreppet saknas och det samlade intrycket trots det ofta söker ord som fult, dystert, dåligt utnyttjat och fantasilöst.

Den kulturella närvaron i form av sceniska iscensättningar, teatrala experiment, musikala innovationer och konstnärlig gestaltning är mycket begränsad. Möjligheterna att utnyttja fasader för film eller ljuseffekter (vintertid) uppmärksammas inte. En del parker och ödetomter är förfallna påminnelser om hur stor skillnaden ibland kan vara mellan god tanke och verklighet. Och något riktigt koncept för torghandeln tycks inte finnas eller kommer åtminstone inte till sin rätt i nuvarande utformning.
Här kommer besökare om några år att anlända med Botniabanan längs kust, över slätter och längs älv, sista sträcken med tjusig utsikt in mot staden, sedan färdas längs alléerna där Umeå ännu minns sitt moderna ursprung och till slut mötas av – ett trist centrum som är svårt att skilja från tusentals andra trista centrum utan riktig själ.
Problemet går djupt, finns i själva platsens struktur. Därför måste också förändringarna, motkrafterna till det dystra, gråa och själsligt vindpinade vara starka för att skapa nya förutsättningar.

Men kring hur arrangemang, politiska manifestationer, konstnärlig utsmyckning, kulturella iscensättningar och självklara näringsintressen ska samordnas och frigöras råder delade meningar. Det finns inget givet alexanderhugg som löser den gordiska knuten. Varken mest pengar, mest protest eller mest pamp får bli avgörande faktorer. Den öppna, demokratiska processen ska värnas, även när den omöjliggör rappa insatser. Ändå måste Umeå snart samla sig till ett vägval, till ett demokratiskt ställningstagande, när det gäller stadskärnan: förändringar i marginalen, eller radikal omgestaltning?

Flera intressanta debattartiklar i VK den senaste tiden om torgens inbördes funktioner och om närings- och kulturdimensionen i stadslivet, har stimulerat debatten. Kulturhuvudstadsprojektet vore en utmärkt ram för att våga djärvare satsningar som ersätter gäspningen men ett förundrat: "det var som sjutton". Vad finns det att förlora, vem skulle sakna dagens "gör alla lagom missnöjda och ingen betagen"-situation?

Man skulle vilja samla ihop idéerna från kultur, föreningsliv och företag, från både erfarna, profilstarka umeuvar som vet vad som vinner i längden och nya, provocerande osentimentala röster som inte bryr sig ett skvatt om vad som "anses" vara Umeås givna identitet, och utifrån dem se ett nytt helhetskoncept för stadskärnans lanseras. Botniabanan kommer, Ön och Öbacka strand bebyggs, trafiklösningarna läggs om, kulturhuvudstadsdrömmar tar gestalt, Staden mellan broarna trevas igång – varför inte ta tag också i stadskärnan när det ändå blåser upp till förändring runt omkring?’

’Lördagslistan:

Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå:

1. Fler teatrala upptåg. Kanske en lunchhalvtimme varje vecka där dramaklasser från hela länet får göra teater på Rådhustorget inför förbipassande och jury.

2. Tre gånger så mycket konstnärlig utsmyckning, och inte för fegt, inte för insmickrande.

3. Spektakulära ljus- och filminstallationer på centrala platser vintertid. Lys upp, vi lider i mörkret! Det vackert blåskimrande rådhustaket i vintras var elegant.

4. Stora, tänkvärda citat ur den västerbottniska litteraturen överallt i stan, vart man går, med poesin i tunnelbanan och Strindberg-citaten på Drottninggatan i Stockholm som förebild.

5. Någon mer kontroversiell och påfallande byggnad som pekar in i en arkitektonisk framtid. Varför inte ett Kulturens Hus vid kajen?’