Grumligt med försörjningskrav för anhöriginvandring

I en signerad text på dagens ledarsida kritiserar jag regeringens strävan att införa försörjningskrav för anhöriginvandring:

’Grumligt med försörjningskrav för anhöriginvandring

Regeringens vilja att införa ett försörjningskrav – regelbunden inkomst och ordnad bostad – för anhöriginvandring fortsätter att väcka debatt. När en särskild utredare gavs uppdraget tidigare i år att formulera ett förslag innehöll regeringens direktiv undantag för anhöriga till konventionsflyktingar, barn, vissa kategorier skyddssökande och personer som varit bosatta i Sverige i fyra år. Utredaren fick dessutom i uppdrag att särskilt analysera barnperspektivet.

Det är givetvis helt nödvändiga undantag och tillägg. Men de visar också hur problematiskt hela tillvägagångssättet är. Själva grundhållningen bakom ett försörjningskrav liknande regeringens är tveksam; hur problemet formuleras och vilka prioriteringar som görs.
Regeringens utgångspunkt är att integrationspolitiken i Sverige brottas med allvarliga historiska misslyckanden. Utbrett utanförskap och segregation ger invandrare mycket dåliga förutsättningar att komma in i samhället. Förutsättningen för en effektivare, mer välkomnande integrationspolitik är jobb, utbildning, minskat bidragsberoende och minskad diskriminering. Så långt är regeringens linje glasklar och vettig.

Rörigt blir det däremot när regeringen överför den analysen till frågan om anhöriginvandring. Konsekvenserna av ett försörjningskrav av det tänkta slaget blir ofrånkomligen minskad anhöriginvandring, splittrade familjer (i sig negativt för integrationen) och en signal om att de invandrare som saknar jobb i någon mening inte "förtjänat" att få förena sina familjer. Det känns mycket illa ur ett humanistiskt perspektiv.

Att, som regeringen, med hänvisning till integrationspolitikens misslyckanden börja argumentera för en begränsning av viss invandringen i sig, är principiellt farligt. Det ena resonemanget hänger dåligt ihop med det andra.
Det är i språnget mellan dem som det blir grumligt, i gränslandet till myten om invandring som ett problem som måste begränsas tills ekonomin tillåter något annat.

När utredningen kommer senare i år borde regeringen – som ju annars tagit utmärkta initiativ för ökad arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet – lyssna på kritiken och ta sig an frågan utifrån ett liberalare perspektiv där den humanitära aspekten prioriteras högre.’