Om vindkraft och klimatpolitikens dilemma

Först vill jag bara föra till protokollet att jag är en vindkraftanhängare av stora mått, inte bara energipolitiskt utan även estetiskt. Protester mot vindkraftverk av estetiska skäl har jag alltid personligen tyckt varit uttryck för lyxattityder (men smaken är ju olika och jag har aldrig själv bott i närheten av ett vindkraftverk). Att långa kuststräckor bör rymma plats även för storskaliga vindkraftsatsningar tycker jag är givet så länge som satsningarnas placeringar fortfarande är hyfsat rationella ur överförings- och underhållsperspektiv.

Vindkraftdilemmat, i den mån det är ett sådant (vilket ofta kan betvivlas, och med det syftar jag på summan av en mängd enskilda fall, de allmänna problemen med att hitta och få acceptans för platser för storskaliga vindkraftsatsningar), illustrerar under alla omständigheter varför det är dags att lyfta klimatdebatten över de mest banala fraserna.

Det borde inte längre i den bredare opinionsbildningen och debatten handla om huruvida vi måste minska utsläppen rejält eller inte. Den debatten är redan vunnen, den insikten är redan så utbredd den kan bli. Fler lär knappast låta sig övertygas. Nu handlar det, som jag varit inne på tidigare, om hur, på vilka sätt, med vilka metoder utsläppen ska minskas, vilka konkreta åtgärder som ska prioriteras och vad som måste vika i olika målkonflikter.

Och där löses den relativa enigheten om att klimathotet existerar och att det kräver åtgärder upp i oenighet och traditionell politisk debatt, precis som det ska vara. Plötsligt finns inga givna svar, och i konkreta fall visar det sig att motsättningarna tar överhand på brukligt sätt.

Bråken kring var vindkraft ska få byggas är ett sådant övertydligt exempel, liksom debatten kring etanol där man inte riktigt vet vad man ska tro. Alla är överens på ett teoretiskt plan om att det behövs förnyelsebara energikällor – men att genomföra konkreta satsningar är ofta lättare sagt än gjort, ibland på goda grunder, ibland på mindre goda grunder.