I förra veckans lördagskrönika skrev jag om ansökningsprocessen om att bli kulturhuvudstad. I den här veckans krönika försöker jag resonera lite kring begreppet kulturpolitik och ett par utmaningar som väntar den stad som faktiskt vinner själva utnämningen:

’Kulturhuvudstadens ansvar i rampljuset
Att gå som katten kring het gröt och analysera dofterna kan vara mer givande än att hugga in och bränna tungan. Att formellt söka definiera vad kulturpolitik är till sina yttre former och befogenheter låter sig göras ganska lätt. Att däremot på ett djupare plan förklara kulturpolitikens syften och innehåll, att intellektuellt söka motivera kulturpolitikens existensberättigande inför en skeptisk lyssnare som inte delar grundövertygelsen, är svårare. Kulturpolitikens begreppsvärld måste lotsas genom en debatt där tillväxtmål, bidragsnivåer, plånboksfrågor, sektorstänkande, mätbara resultat och nyttokrav vanligtvis utgör normen.

"Med begreppet kulturpolitik avses en samlad struktur för samhällets åtgärder för kulturen. En fungerande kulturpolitik förutsätter att det finns mål, arbetsmetoder, rutiner för uppföljning och utvärdering, ansvariga politiska och administrativa organ samt ekonomiska resurser. Till kulturpolitikens område räknas åtgärder som rör ordet, tonen, bilden och scenen samt massmedierna press, radio och TV. Vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv hör också hit liksom åtgärder för att bevara och levandegöra vårt kulturarv."
(Ur Kulturpolitik i praktiken, Statens kulturråd 1997)

Kulturpolitiken är dömd att utspelas i gränslandet mellan den intellektuella analysen och den outtalade känslan, med nyttotänkandet som allt registrerande övervakningskamera. Det är både utmanande och utmattande.

Jag blev stimulerad i veckan när jag läste Rolf Hugoson avhandling "Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik." (Umeå, 2000). Infallsvinklarna och studieobjekten är flera, men här ska jag stanna vid själva ansatsen. Han struntar i att söka brotta ned frågan om vad kulturpolitik är till ett myndigt, färdigt svar.
Istället prövar han, genom filosofiska och politiska upptäcksfärder i historien, att analysera på vilka olika sätt frågan har besvarats. Jag tror att det är rätt ansats, att undvika den brända tungan och acceptera kulturpolitikens associativa gränsexistens utan att eftersträva konsensus. På ett ställe skriver Hugoson om fenomenet kulturpolitiska mål:

"Målens roll kan…sägas vara att få kulturpolitiken att verka vara en sammanhållen och inriktad verksamhet. En verksamhet som är på väg någonstans, inte bara en reaktion eller en anpassning till omvärlden. I den meningen gynnas målens uppgift av att de framställs som om de faktiskt kunde styra en verksamhet. Målen skall samtidigt både framstå som konkreta viljeyttringar, och utgöra abstrakta och allmänt hållna önskningar".
(Ur "Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik.")

För en kulturhuvudstad väntar ett pedagogiskt nappatag utan dess like med kulturpolitikens eviga dilemma: att kombinera den fria, öppna, gränslösa synen på kultur och kulturarbete samtidigt som ett tydligt definierat ramverk läggs fast och en begriplig vägledande idé, eller ett bärande tema, formuleras. Parallellt måste hela kulturhuvudstadssatsningen motiveras för en kritisk omgivning som undrar: vad ska det tjäna till?

Ibland skiljer man mellan kultur som sektor (det är vad citatet från Statens kulturråd handlar om och det är där som det svåra kvalitetsbegreppet har störst betydelse) och kultur som perspektiv syftandes på kunskaper, värderingar, erfarenheter och normer som kommuniceras inom, och blir gemensamma för, ett samhälle.
En kulturhuvudstad måste ha sina kulturpolitiska mål glasklara för sig. Och de måste förhålla sig till kultur både som värde i sig och som mätbar nytta.

"Hur – med hjälp av offentlig sektor och näringsliv – vidga den civila frizon som är den levande konstens livsrum, vars logik skiljer sig från marknadens och byråkratins?"
(Mikael Löfgren i Dagens Nyheter 30/6 1992)

Men kulturhuvudstadens långsiktiga program måste också förhålla sig till sin egen styrande makt över det lokala och regionala kulturlivet under tiden före och efter det stora året. Det finns en tydlig om än inte oövervinnelig motsättning mellan idealet om det fria kulturlivet och kulturhuvudstadsårets kraftsamling utifrån vissa, bestämda kriterier, både när det gäller hur den lokala och regionala kulturidentiteten tolkas och när det gäller hur pengar konkret fördelas.

Hur bevara det spontana, det nyckfulla, det bångstyriga, det motstridiga, det superlokala och individuella, inom ramen för en genomorganiserad internationell presentation av utvalda aspekter av stadens och regionens kulturliv?
Det finns mycket skrivet om dilemmat som uppstår när statliga kulturmål och direktiv ska föras ned och förverkligas på regional och lokal nivå. Risken för en disciplinering uppifrån inom systemet är påtaglig. Intressemotsättningar, konflikter, väntar på att bryta fram.

Det gäller även inom ett kulturhuvudstadsprojekt. Gränsen mellan delaktighet och anpassning är delikat. Umeå 2014 är nu, under ansökningsprocessen, en kraftsamling och en idéverkstad. Nyttan med det är i mina ögon given oavsett utgång. Skulle Umeå även vinna själva utnämningen väntar en långt svårare utmaning: att leva upp till förtroendet, i det nationella och internationella rampljuset, som frivillig, kaxig representant för kulturpolitikens högsta ambitioner; både under ett festligt år i centrum och genom långsiktiga satsningar. En kulturhuvudstad, likgiltigt om den lyckas eller misslyckas, blir ett kulturpolitiskt exempel som det kommer att hänvisas till många år framåt. Då är det mycket som står på spel.

—————–
Tre ytterligare lästips som bakgrund till krönikan:

– Antologin "Kultur som resurs. Om den lokala kulturpolitikens möjligheter", 1997.
– Jenny Johannissons "Lokal kulturpolitik – Ett senmodernt identitetsprojekt?" och Maria Wikhalls "Kultur och regional attraktivitet", båda ur den överhuvudtaget intressanta antologin "Kulturen i kunskapssamhället. Om kultursektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar", 2003.
– Rikard Hooglands avhandling "Spelet om teaterpolitiken. Det svenska regionteatersystemet från statligt initiativ till lokal realitet", 2005′

Det är väldigt svårt att förutse hur beslutet att förlägga de olympiska spelen till Kina kommer att bedömas om, låt säga, tjugo år. Går utvecklingen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter åt rätt håll kommer säkert OS-arrangemanget att ses som en positiv, symbolisk händelse, går utvecklingen åt fel håll eller står still kommer IOK:s beslut att kritiseras ännu hårdare.

Just nu ser det inte ljust ut. Händelseutvecklingen i Kina inför OS har varit ytterst nedslående, delvis nästan värre än pessimisterna hade befarat.

Därför är det är av största vikt att omvärldens kritik inte tystnar eller mattas, även om den idrottsliga dimensionen nu av naturliga skäl kommer att dominera de kommande veckorna. För är det något som debatten inför OS visat är det att det lönar sig att trots allt åtminstone ta tillfället i akt för att rikta uppmärksamheten mot diktaturens brott mänskliga rättigheter, att tjata trots att olika arrangörer önskar lugn och ro, att stimulera öppenhet, rapportering, kontakter, vittnesmål inifrån landet.

Att många kineser är stolta över delar av arrangemanget och vill visa upp sitt land utifrån andra aspekter än de politiska, att det finns en naturlig förväntan i landet på spelen trots den politiska bakgrunden och att Kina är ett spännande land i många avseenden står ju inte i motsättning till omvärldens ansvar att vara tuff i den politiska kritiken av regimen och att genomskåda regimens propagandaförsök.
Att ge spelen så lättvindigt till den kinesiska regimen var ett grovt misstag som förtjänar fortsatt kritik, men även i ett misstag finns ett handlingsutrymme.
Tillåts spelen bli en politisk propagandatriumf för den kinesiska regimen är det ett dubbelt misslyckande för alla aktörer.

På dagens ledarsida har jag en krönika om debatten kring medborgarförslag i Umeå.

’Medborgarförslag en idé värd att pröva i Umeå
Idén med medborgarförslag – rätten för medborgarna i en kommun att lämna in motioner direkt till fullmäktige – har väckts till liv på nytt i Umeå sedan moderaternas Anders Ågren anslutit sig till den. Ett förslag med samma innebörd har redan tidigare drivits av folkpartiet och miljöpartiet i kommunen. Reaktionerna utifrån tycks till största delen vara positiva.

Låt mig börja med en lång reservation: Även om jag stödjer förslaget, vilket jag gör, har jag aldrig varit någon oreserverad anhängare av liknande idéer tidigare. Jag har problem med hur de ibland – dock inte i det aktuella fallet – motiverats; med en underton av förakt mot den representativa demokratin som något ofullständigt och förljuget. I formuleringar och ordvändningar skymtar attityden stundom fram att ett kommunalt fullmäktige är något suspekt som stänger "äkta" demokrati – de "vanliga" människorna – ute.
Det är samma attityd som får många att automatiskt se folkomröstningar som mer demokratiskt legitima än allmänna val till beslutande församlingar. För mig är det en begränsad uppfattning om vad demokrati är.

Myten – med konservativa rötter och tyvärr i modern tid ständigt odlad av medierna – om den "vanliga människan" som sammanfattar "folkets" åsikter, inställningen att "i grunden är vi alla överens, det är bara politikerna och partierna som bråkar" har jag svårt för.
Ideologisk spännvidd, diskussioner, oenighet, sakliga motsättningar mellan partier och individuella ställningstaganden hos medborgare är en väsentlig del av demokratins hjärta.
Och nödvändigheten av helhetssyn i politiska beslut, med alla målkonflikter och avvägningar inarbetade, är viktig för att det demokratiska ansvarsutkrävandet ska fungera och bli reellt. Representativ demokrati är inte ett problem som måste lösas och åtgärdas.

Men motiven för medborgarförslag kan också, och brukar för det mesta, se helt annorlunda ut. I själva verket är anledningen till att så många kommuner prövat idén, att den rymmer klara och sympatiska poänger.
De politiska partierna har svårt att locka nya medlemmar, de svenska folkrörelsestrukturerna håller på att försvagas. Dagspolitikens kontaktytor mot det övriga samhällslivet hotar att krympa i takt med att allt färre har egna erfarenheter av medlemskap och engagemang i organisationer. Det gör också att idéflödet inifrån partierna oundvikligen minskar. För den svenska vardagsdemokratin, förankrad i ett parti- och folkrörelsetänkande, är det en dramatisk omvandling. Både partierna och de beslutande församlingarna måste förnya sina kommunikationsvägar. Organisationerna måste hitta nya anslutningsformer som tar fasta på det värdefulla i folkrörelsetraditionerna, men med en öppenhet för nya, flexiblare, yttre former. Så kan tanken på medborgarförslag ses: inte som en ädlare form av demokrati utan som ett praktiskt sätt för politiken att avspänt pröva nya metoder utifrån gamla folkrörelseerfarenheter.

Ett system för medborgarförslag är därför värt att pröva. Viss skepsis är begriplig, men det finns inte mycket att förlora och skulle det bli en framgång kan debatten stimuleras och spännande uppslag nå fram. Den tänkta formen för hur inkommande förslag ska hanteras framstår också som effektiv, balanserad och tilltalande. Det är väl bara att testa.’

Som en fotnot till min krönika på dagens ledarsida när det gäller myten om "vanliga människor" eller "folket på gatan": Den "vanliga" människan som sammanfattar vad "folket" eller ’nationen’ tycker existerar givetvis inte. Det är ett kollektivistiskt sätt att se på medborgarna som en anonym massa.

Ur ett demokratiskt perspektiv är betraktelsesättet ganska obehagligt. Människor frånkänns sin individualism och betraktas ur ett välmenande men nedlåtande ovanifrånperspektiv. Åsiktsskillnader bland medborgarna förtigs, skuldbeläggs eller problematiseras på ett farligt sätt, som utlöste de olustkänslor istället för lust till debatt och senare även kompromisser (i ordets rätta mening).

Tron på den stora enigheten i stillheten ovanför politikens partikäbbel är en myt odlad ursprungligen av den då framväxande demokratins motståndare på olika ytterkanter.
Valet av symbol för det högre, gemensamma intresset lyft över de inbördes kämpande politikerna har växlat: kyrkan, monarkin, statsförvaltningen, revolutionsledaren, "mannen på gatan" i mediernas standarddramaturgi.

Men udden har för det mesta varit riktad mot de demokratiska församlingarna som något ofullständigt, som något misstänkt som antingen skapar splittring och söndring i folket (den konservativa varianten av denna demokratikritik) eller som förvägrar "folket" den fulla, "riktiga" makten (den kommunistiska varianten av denna demokratikritik).

Till samma familj av försåtlig demokratikritik i den högre, närmast mytologiska enighetens namn hör även alltför oreflekterade, lösa hänvisningar till "stadens bästa"/"landets bästa"/"världens bästa" som funnes det en given väg att gå bara vi alla lugnar ner oss lite och lägger motsättningarna åt sidan.
Någon enstaka gång kan det säkert stämma, men för det mesta är det en tom floskel. Vad som är det "bästa" är sällan entydigt, det är ju själva poängen med fri, demokratisk debatt och med kompromisser inom demokratins ram.

Sverigedemokraterna gynnas varje gång de ges martyrrollen. Jag tror att partiets "strateger" i hemlighet är rätt nöjda med den typ av uppmärksamhet som de fick i går i Umeå. Det ger dem en bisarr och oförtjänt möjlighet att helt missvisande framställa sig som hjälplösa och nedtystade i en skränande omgivning.

Blir det mönstret för sd:s möten fram till valet ökar deras chanser att mobilisera potentiella stödröster på nya orter och därmed att ta sig in i riksdagen. Varningarna mot att bjuda sverigedemokraterna på en offerroll genom att söka omöjliggöra för dem att hålla möten är därför helt berättigade, det är att spela dem rakt i händerna. Opinionsmätningarna bekräftar detta trista faktum.

Främlingsfientlighet kan bara bekämpas med argument i tuff debatt utifrån demokratiska värderingar.
Men de etablerade partierna måste också just därför bli bättre på att faktiskt ta debatten med sd, inte bara tala om att ta den.

Nu finns ett tomrum, ett trevande varken-eller, i de övriga partiernas förhållningssätt gentemot sd, som gör att kontraproduktiva aktioner av annat slag får onödigt stort utrymme.

Sedan man i riksdagspartierna kommit fram till att "debatten måste tas" har det varit mycket tal om att man just ska ta debatten, men inte särskilt mycket debatt eller opinionsbildning riktad mot sd och för det öppna, liberala, kulturellt mångfaldiga samhället; framför allt inte på värderingsnivå.

Istället för ömsesidiga, fåniga och meningslösa diskussioner om huruvida sd ska betraktas som mest vänster eller mest höger, istället för absurda dueller direkt på partiledarnivå och istället för att oavbrutet försäkra att "nu ska vi ta debatten", måste man i det dagliga politiska samtalet börja stå upp i klarspråk för att invandring, flyktingmottagande, kulturell mångfald, öppenhet och internationalism är något positivt, berikande och värdefullt, och att den nationalism som sd står för är något obehagligt, reaktionärt och inskränkt som skulle göra Sverige till ett mycket sämre och fattigare land att leva i.

Det går inte att slingra sig runt grundfrågorna. Att ’ta debatten’ med sd handlar om att försvara sådana grundläggande värderingar, och den debatten måste tas.

Och sedan borde partierna ta faran – den är uppenbar – för att sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010 på tillträckligt allvar för att hyfsa samtalsklimatet sinsemellan över blockgränsen i god tid före nästa val.
Skulle sd få tillräckligt många mandat för att ha något potentiellt inflytande i sakfrågor bör, som jag varit inne på tidigare vid ett flertal tillfällen, ett blocköverskridande samarbete av något slag upprättas för att hålla dem isolerade och förvägra dem en vågmästarroll.

Ska jag för dem som inte läst något av honom rekommendera bara en enda bok av Alexander Solsjenitsyn, som avled i går, så blir det "En dag i Ivan Denisovitjs liv", med sin gripande, korthuggna klang från en dag i fånglägret.

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten skriver vi i dag på ledarsidan:

’Invandring lyfter Västerbotten – värna mångfalden
Sverigedemokraterna har hittills inte haft någon framträdande verksamhet eller mätbart stöd i Västerbotten. Deras framgångar i kommunval på många håll i landet 2006 hade inga motsvarigheter här.
Det vore av stor betydelse för Västerbotten om valet 2010 – inför vilket sverigedemokraterna kan satsa med större resurser än tidigare – på nytt gav klart besked: här finns inget att hämta för reaktionära partier som vänder sig mot invandring, öppenhet, tolerans och mångfald.
Extrema tendenser av olika slag, med grund i skilda antidemokratiska, antiliberala traditioner, nationalistiskt navelskåderi och kollektivistiskt vi mot dem-hat uppträder även här. Men genomslaget för främlingsfientliga rörelser har de senaste åren varit befriande svagt, trots att tecken på motsatsen inte saknats och enskilda aktioner väckt berättigad oro.

Mångfaldens och öppenhetens Västerbotten är framtidens Västerbotten, det gäller för kuststäderna lika mycket som för inlandskommunerna, för universitetsorten lika mycket som för glesbygden. Det är en ambition som förhoppningsvis förenar från kust till fjäll: att demonstrera en välkomnande attityd till nya människor, att värna tolerans och kulturell mångfald, att betona respekten för den enskilda individen bortom stereotypt och aggressivt grupptänkande, att utveckla Västerbottens internationella samarbeten och utblickar.

Med det som utgångspunkt kan man också på ett långt bättre och effektivt sätt arbeta med de problem som oundvikligen uppstår när asyl- och integrationspolitiken misslyckas, och som de främlingsfientliga krafterna alltid söker utnyttja.
För tyvärr är det mycket som gått snett i den svenska integrationspolitiken de senaste decennierna. Och det är helt avgörande att det förändringsarbete som väntar, och som har inletts, får positiva, liberala utgångspunkter, inte negativa, nationalistiska och främlingsfientliga.
Invandring och flyktingmottagande berikar. Västerbotten har allt att vinna på den utvecklingskraft som nya människor och kulturell mångfald för med sig i form av influenser i vardagen, idérikedom i samhället, kreativitet i kulturlivet och företagar- och entreprenörsanda i ekonomin.’

Vår huvudledare i dag handlar om ekonomin och forskningen.

På gårdagens ledarsida var det Jenny Wahrens tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’.

I gårdagens huvudledare skrev vi om en aspekt av frågan om Vojmån.