Utfrågning av mp:s språkrör

I lördags hade jag förmånen att utanför Folkets hus få hålla i en timmes utfrågning av miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson samt ett av Grön Ungdoms språkrör, Jakop Dalunde. (En bild från det hela finns här där jag står och ser förvirrad ut med en ostpåse i handen, vilken jag sedan lyckades tappa bort i pressrummet efteråt, och innan dess hade jag glömt min ryggsäck bredvid scenen i hällande ösregn – organisatoriskt var det inte min dag.) Det var intressant, gav svar och väckte nya frågor. Ett par reflektioner så här i efterhand.

Eftersom jag tillhör dem som gärna vill se tätare kontakter mellan allianspartierna och miljöpartiet, både på kort och lång sikt, tycker jag alltid att det är spännande att lyssna till nyanserna och tonfallet i miljöpartiets syn på dels vänsterpartiet, dels tanken på ett samarbete med exempelvis något mittenparti.
Intrycket jag fick av utfrågningen här i Umeå bekräftade det de flesta väl redan har: miljöpartiet har uppenbart svårt för vänsterpartiet och skulle helst av allt vilja bilda en regering tillsammans med bara socialdemokraterna. Det senare alternativet är det miljöpartisterna hoppas och tror mest på.
Man är ändå noga med att inte definitivt utesluta tanken på ett samarbete i liberal riktning. Även om tonfallet mot alliansen är mycket hårdare än det är mot socialdemokraterna, så är dörren åtminstone inte helt stängd och i ett läge där exempelvis sverigedemokraterna får något slags vågmästarställning är det nog inte alls uteslutet att miljöpartiet skulle kunna finnas med i ett blocköverskridande samarbete för att hålla sd borta från inflytande.

Jag tycker att miljöpartiet låser sig alldeles för hårt vid socialdemokraterna i regeringsfrågan, på sakligt svaga grunder. Att man är tydliga med sin aversion gentemot vänsterpartiet är hedervärt, men på samma sätt som alliansen borde vårda det långsiktiga samtalsklimatet med miljöpartiet borde miljöpartiet avhålla sig från att falla ned för djupt i oppositionsretorik med vänsterklang om man vill behålla något lite av den självutnämnda statusen som potentiellt blocköverskridande parti. Kanske ger den kommande medlemsomröstningen om partiets utträdesparagran i EU-frågan en antydan om vilken partiidentitet miljöpartisterna runt om i landet vill satsa på: ganska traditionellt vänsterparti med gröna tendenser eller grönt parti med liberala tendenser?

Det var annars ett frågetecken som bestod även efter utfrågningen: hur ska språkrören, som vill att miljöpartiet ska sluta argumentera för ett svenskt utträde ur EU, kunna hantera den debatten om medlemmarna om några veckor röstar för att behålla utträdesparagrafen?

Man hinner tyvärr aldrig ta upp mer än hälften av det man tänkt i sådana där debatter, men en fråga som jag hann med att fråga om var kärnkraften. Och det är tydligt att den frågan kommer att bli en av de svåraste för oppositionen att hantera: miljöpartiets avvecklingslinje låter sig svårligen förenas med den växande kärnkraftsvänliga opinionen bland allmänheten och inom socialdemokraterna.
Förhandlingarna på den punkten mellan s, mp och v inför valet kan bli en rysare – om nu inte frågan hinner lyftas upp på en blocköverskridande nivå innan dess. Men även i det senare fallet lär miljöpartiet få det mycket svårt att vinna gehör för sin linje hos den socialdemokratiska ledningen. Frågan är då om man är beredda att gå med på kompromisser och finnas med i en uppgörelse eller hellre ställer sig utanför just den framtida kärnkraftspolitiken.