Den nya skolpolitiken förtjänar beröm

I en kommentar till ett par repliker på dagens VK-debatt har jag en signerad text på dagens ledarsida om den nya skolpolitiken.

’Den nya skolpolitiken förtjänar beröm

Innan jag söker sammanfatta varför jag är varm anhängare av den övergripande inriktning som skolpolitiken fått sedan regeringsskiftet vill jag för nyansens skull börja med en reservation: Det är inte alla utspel i Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik som vunnit mitt gillande.
Jag är emot ordningsbetyg och litteraturkanon, har varit kritisk till njuggheten mot vuxenutbildningen (något som nu ändras), är skeptisk mot det för snäva behörighetsbegreppet och väljer hellre ord som kreativ arbetsmiljö i skolan än ordning och reda. Det är några exempel på invändningar jag haft.

Men vid en samlad bedömning av de förändringar som den nya skolpolitiken står för och som Jan Björklund drivit fram blir omdömet mycket positivt.
Det finns och har funnits allvarliga problem i den svenska skolan. De dåliga arbetsmiljöerna och mobbningsfallen har varit för många, en för hög andel elever har lämnat skolan utan tillräckliga kunskaper i kärnämnena och allt för ofta har barn med sämre förutsättningar och extra behov av tidig hjälp osynliggjorts och övergivits. Socialdemokraterna har hopplöst svårt att erkänna de här problemen. Den nu inledda reformeringen av skolpolitiken identifierar och tar dem på allvar, bland annat genom att via tidigare utvärderingar möjliggöra effektivare stödinsatser. Så kan sociala klyftor minskas.
Att påtala allvarliga brister står inte i motsättning till att lyfta fram de många positiva exempel och lyckade miljöer som svensk skolvardag också bjuder, och står inte i motsättning till att samma problem finns även i andra länder.

Ett av de allra mest behjärtansvärda inslagen i den nya skolpolitiska hållningen är den skärpta attityden mot mobbning, våld och trakasserier i skolan. Många av oss som engagerat oss i de frågorna är lättade över att förnedringens år nu är över då svensk skolpolitik tycktes styrd av relativiseringar som kom snubblande nära att skuldbelägga offren. Grundläggande trygghet är en förutsättning för kreativa skolmiljöer.

Den som inte tror att många inom lärarkåren är upprörda över förslaget att elevbetyg på lärare ska vara del av chefsutvärdering och kanske lönesättning har, vågar jag påstå, dålig koll på vad lärarna tycker. Hela förslaget bygger på en förvriden uppfattning om relationen mellan lärare och elev och har föga med elevinflytande att göra. Tvärtom kan det genom undermineringen av lärarkåren bidra till ökad otrygghet för elever i konfliktsituationer om lärarens status är oklar. Förslaget nedvärderar yrket, frånkänner det en del av dess professionella ställning.

Svensk skolpolitik har varit som bäst när liberala och socialdemokratiska traditioner sammanfallit. För båda har skolans som demokratisk och socialt frigörande och utjämnande kraft, med en positiv syn på läraryrket och breda bildningsideal, varit en central punkt. Att alla ska få chansen har varit en ledstjärna. Värdesättandet av ämneskunskaper har förbundits med målet att forma självständiga, fria individer.
Mycket i den nya skolpolitiken knyter an till de traditionerna. Problemet är att socialdemokratin i allt för hög grad vänt dem ryggen.’