Lita inte för mycket på storebröderna
I min lördagskrönika den här veckan skriver jag om ett personligt minne, Googles nya webbläsare, FRA, Truman Show och integritetsfrågan. (För dem av er som inte upptäckt den ännu så är det här den bästa platsen att följa FRA-debatten sedan en tid tillbaka).
Min krönika:
’Lita inte för mycket på storebröderna
Personligt minne: När jag gick på högstadiet – det bör ha varit i slutet på 80-talet – lyckades jag och ett par kamrater utverka skriftligt tillstånd från rektorn eller dataläraren att få be städerskorna öppna skolans låsta datasal åt oss även under rasterna. Där satt vi och skapade vad jag minns som ett mycket basalt och syrligt ironiskt strategispel på enklaste programmeringsspråk – så som man gjorde om man tillhörde de då lätträknade datanördarna.
Datasalen var en märkvärdig och udda plats. Investeringen var splitterny, miljön en blandning av prestigefull teknik, lätt tråkighet och lite pirrande pionjäranda. Salen var noga låst, och de enskilda elevernas personliga disketter var absolut tabu att snoka bland, trots att de ju knappast innehöll något annat än lektionsmaterial. Jag tror att vår önskan att tillbringa även raster där för att programmera spel betraktades med utpräglad skepsis av omgivningen. Varje timme framför datorn innebar att en timme helt avskärmad från det stora nyhets-, informations- och skvallerflödet på skolgården, i uppehållsrummen och i skolkorridorerna. Det här var före internets tidevarv.
Datanörderiet tog för min del slut när jag började på gymnasiet och fastnade i ett allt mer slukande intresse för litteratur, teater, poesi och politisk historia. Tangentbordet ersattes av bokhyllan i ett läge när förstås alla karriärhänsyn borde ha vrålat för motsatsen. Sedan dess har utvecklingen rasat förbi i obegriplig hastighet. I dag skvalpar jag i bakvattnet när det gäller datakompetens. Jag upptäcker de flesta nyheter först något år efter genomsnittsanvändaren. Minnena från ett par år som ung datanörd i utvecklingens framkant – när datorvärlden ännu var en liten, ganska sluten och lätt isolerad värld i sig som man måste kämpa för att få tillgång till, har bleknat betänkligt.
Färsk nyhet: För några dagar sedan lanserade Google sin nya webbläsare Chrome, som man hoppas ska ta upp konkurrensen med monopolsträvande Microsofts läsare Explorer, men som man framför allt hoppas ska ytterligare upplösa gränsen mellan enskilda datorer och internet. Det är ur vissa aspekter en god nyhet: större konkurrens, utvecklingsarbete i öppenhet, fler alternativ, jättar som åtminstone utmanar varandra, är positivt.
Men ur andra aspekter ger den också skäl till åtminstone vissa betänkligheter. Googles oerhörda dominans som sökmotor – i första hand resultatet av dess fantastiska kapacitet och nytta – och dess växande inflytande även på andra områden har redan utlöst invändningar ur integritetssynpunkt mot företagets möjligheter att lagra data om enskilda människors internetanvändning.
Christian Krügel skriver i Süddeutsche Zeitung med anledning av Googles lansering av Chrome att det finns debattörer som nu varnar för den övervakningsmakt Google börjar besitta. Googles ställning ställer krav på medvetenhet och vaksamhet hos användarna, skriver Krügel:
"Användaren får ett slags huvudnyckel av Google som förment öppnar porten till den stora, brokiga internetvärlden. Men istället erbjuder den bara en blick på det som en maskin och dess sökprofil tillåter. Det är inte en verklighet som presenteras, utan en manipulerad värdering".
Var går gränsen för hur mycket man bör anförtro en enskild aktör, hur man än i grunden skattar deras insatser och litar på dess försäkringar om goda uppsåt? Vi har sett otäcka antydningar om hur farligt det kan bli när stora aktörer med enormt förtroendekapital plötsligt börjat vika ned sig för diktaturregimer, rakt mot de officiella principerna. Det är samma insikt som driver även motståndet mot FRA-lagstiftningen i Sverige: vill man värna den personliga integriteten måste man värna den som grundläggande princip i sig, inte kompromissa bort något i en naiv och aningslös förtröstan om att inga missbruk förekommer, att allt går rätt till i världen.
Kanske är det den allra största vinsten med hela FRA-debatten, i väntan på att regeringen ska inse allvaret i kritiken: allt fler upptäcker att integriteten inte tål alltför stor tillit till någon, att den bara kan upprätthållas om man sätter bestämda gränser från början, att det finns befogenheter som ingen bör få.
Google, FRA, Facebook, sajter, bloggar, telelagringsregister, allt vad det är – den genomlysta kommunikationen, det genomlysta internet, är som många påpekat inte längre någon överblickbar värld man träder in i och behöver nycklar till, det är i allt högre något man är innesluten av tills dess man frigör sig; man behöver nycklar för att ta sig ut.
Om inte liberala krafter tar den fajten för personlig integritet på största allvar, går i spetsen, rusar till barrikaderna så fort någon makt vill sälja ut den för ytterligare lite mer kontroll, ytterligare lite mer registrering, ytterligare lite mer naggade rättigheter i säkerhetens namn, ytterligare lite mer kartläggning för smartare annonsering, då riskerar en i grunden oslagbar kommunikationsvärld, med befriande och berikande verktyg och program, att mörkna i kanterna och bli ett hot vi måste hålla på avstånd.
Då står vi snart som Truman i slutet av Truman Show, när han tittar upp mot den artificiella himlen och lyssnar till rösten från ovan, programskaparen, som vädjar till honom att stanna kvar i en genomreglerad värld. Att välja friheten blir att våga ett steg ut i något lite mer osäkert, där hemligheter, vrår och privata sfärer är utom räckhåll för instinkten att kontrollera allt för maximal Trygghet och Säkerhet.
I dikten "Du måste värja ditt liv", från 1949, skriver Karl Vennberg:
"…själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv."
