Turbulens i tysk inrikespolitik

Jag ska återkomma med en lite mer ingående analys av den plötsliga, om än bara delvis överraskande, vändning som tysk inrikespolitik tog i helgen när utrikesministern Frank-Walter Steinmeier utsågs till SPD:s kanslerkandidat och partiledaren Kurt Beck avgick.

Men en spontan reflektion ändå:
Kritiken mot Beck har varit intensiv det senaste halvåret och att Steinmeier skulle bli partiets kanslerkandidat och utmanare till Angela Merkel har stått klart en tid. Men att Beck skulle avgå redan nu var ändå ganska oväntat.
Och det säger en del om låsningarna mellan olika falanger inom SPD att åldersmannen 68-årige Franz Müntefering, som redan varit partiledare en vända och som hunnit lämna både den posten, regeringen och toppolitiken, nu återkommer för att rafsa ihop spillrorna inför nästa års val.

Steinmeier får det tufft mot Angela Merkel – att SPD skulle bli största parti nästa år ter sig i dagsläget osannolikt. Regeringsfrågan är däremot helt öppet, eftersom chansen/risken (beroende på vem man frågar) är påtaglig att inget av traditionella regeringsalternativen bestående av två samarbetande partier (CDU/CSU-FDP, SPD-FDP, SPD-De gröna) kommer att kunna erbjuda en majoritetsregering.
Då krävs antingen en fortsatt stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och SPD, på nationell nivå nya koalitionssammansättningar eller att vänsterpartiet Die Linke på något sätt ingår i ett regeringsunderlag – vilket SPD hittills helt utesluter.

Bakom kulisserna smider dessutom SPD-vänstern, enligt en del spekulationer, långsiktiga planer, som kan förklara varför man nu släpper fram två representanter för partiets mittenfalang till makten.
Så här kan ett scenario se ut: SPD:s vänsterfalang räknar kallt med att Steinmeier förlorar mot Merkel nästa år och att Merkel förblir förbundskansler – om än oklart i vilken koalition. Då har SPD:s mittenfalang bränt ut sitt starkaste namn och vänsterfalangen står beredd att ta över initiativet, troligen genom Berlins borgmästare Klaus Wowereit.
Han leder sedan ett antal år, som av en händelse, en koalition i huvudstaden tillsammans med vänsterpartiet, och tillhör dem som på sikt är öppen för ett samarbete mellan SPD och Die Linke även nationellt.
2013, vid nästnästa förbundsdagsval, har sannolikt Die Linkes ledare, tidigare SPD-ledaren och finansministern, men sedan några år tillbaka SPD:s ärkefiende, Oskar Lafontaine, lämnat toppolitiken. Då kan SPD, under Wowereits ledning, öppna för ett samarbete vänsterut och därigenom skapa ett majoritetsalternativ till en vid det laget förmodligen tröttkörd Merkel och ett tröttregerat kristdemokratiskt parti.

Men det är förstås bara ett tänkbart scenario bland många, lita på att spekulationsgrytan kommer att bubbla över de kommande veckorna i tysk inrikespolitik.