US Open och en mästares svar på tal

Jag orkade tyvärr inte stanna upp för att se mer än första set av nattens US Open-final, men det var redan efter några game uppenbart att Roger Federer skulle motbevisa alla – jag har tillhört dem – som tvivlat på hans fortsatta karriär genom att vinna sitt femte raka US Open.

Jag tyckte att Nadal såg trött ut mot Murray i semifinalen, och Murray såg sliten (eller nervös – det gör ofta samma intryck) ut mot Federer i början av finalen – men jag tror inte att det var någon avgörande faktor. Roger Federer var helt enkelt för bra, hans felprocent verkade sjunka och han hittade bättre och säkrare vinklar i grundslagen. Murray fick aldrig det dirigerande övertag i duellerna som han hade mot Nadal.

Och plötsligt verkar det återigen sannolikt att Federer kommer att ta sig förbi Pete Sampras (som vann fem US Open-titlar på åtta finaler och 14 Grand slam-titlar sammanlagt) på genom-tiderna-listan över flest vunna Grand Slams. Det fattas en titel för lika och två för ledning.
Om han kan återta förstaplatsen på världsrankingen är dock en annan sak: fenomenet Nadal lär inte bli sämre under de kommande åren och inte Andy Murray heller, samtidigt som motivationen hos lite äldre spelare brukar koncentrera sig allt mer till enbart de största turneringarna.
Hardcourt är förmodligen Federers bästa underlag nu. På grus är Nadal för uthållig och säker, jag tror inte att Federer någonsin kommer att vinna franska öppna, på gräs är Nadals monsterforehand lika direkt dödande som Federers bästa slag, även om Federer säkert har någon titel kvar att hämta i Wimbledon – kanske är det därför på hardcourt som Federers eleganta effektivitet kommer allra bäst till sin rätt.

Det är intressant, vid en historisk återblick, hur få spelare det faktiskt är som lyckas vinna de största turneringarna. Så här ser finalhistorien i US Open ut.