Fem år efter mordet på Anna Lindh

Vår huvudledare i dag handlar om att det är fem år sedan Anna Lindh mördades:

’Fem år efter mordet

I dag har fem år gått sedan det tragiska mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh i centrala Stockholm; en händelse som bedrövade Sverige på samma sätt som mordet på Olof Palme 17 år tidigare. Sorg över att en sällsynt lyskraftig och högt aktad – nationellt som internationellt – politiker fallit offer för ett vansinnesdåd blandades med upprörda frågor över varför säkerheten inte var bättre?
Mordet på Anna Lindh har fått till följd att bevakningen kring ledande politiker skärpts och att hotbilder tas på större allvar, utan att någon järnring för den skull slagits kring de folkvalda. Den rätta balansen mellan säkerhet och öppenhet är svår att hitta, och det råder fortfarande delade meningar kring om huruvida den är lyckad i Sverige. Men de flesta torde hålla med om att det är demokratiskt eftersträvansvärt att ändå söka hitta just en balans mellan skydd av och fortsatt tillgänglighet kring makthavare.

När stora politiker rycks bort uppstår ett tomrum som bara långsamt, om någonsin, fylls. En viss tystnad lägrar sig efterhand kring deras gärningar. I förlängningen riskerar det att leda det till en ytlig, anekdotisk historielöshet. Det är en brist i Sverige att framträdande politiska insatser så sällan värderas i form av genomarbetade, ingående och välskrivna biografier i mötespunkten mellan forskning och populärvetenskap. Den hafsigt ihopsvängda sammanfattningen blir alltför ofta sista ordet.

Anna Lindhs insatser förtjänar, fem år efter mordet, större och mer seriös uppmärksamhet. De frågor hon med omvittnad skicklighet drev i utrikes- och säkerhetspolitiken, med ett djupt engagemang för EU och internationellt samarbete – inte minst manifesterat i hennes ja till euron – är lika aktuella 2008 som de var 2003.
Anna Lindh verkade i en brytningstid, och tillhörde den typ av konstruktiva politiker som hellre tittar framåt än bakåt. Okontroversiell var hon långt ifrån. Det glöms lätt att hon ofta väckte reaktioner och stod i debattens centrum. Politiker med starka övertygelser är sällan okontroversiella. Det är det som gör dem minnesvärda.’