Miljöpartiet inför ett vägval

Miljöpartiets interna medlemsomröstning om huruvida kravet i partiprogrammet på svenskt utträde ur EU ska finnas kvar eller inte tar snart sin början. Resultatet i den är viktigt för både allianspartierna och socialdemokraterna, då EU-frågan annars blir svår att hantera för miljöpartiets språkrör i nästa valrörelse och för eventuella miljöpartistiska statsråd någon gång i framtiden.
EU-motståndet har förtagit trovärdigheten i partiets miljöpolitik och för varje år framstått som alltmer svårbegripligt. Att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson önskar slippa frågor om varför deras parti vill gå ur och avskaffa det samarbete som man själva erkänner är ett av de viktigaste i exempelvis klimatpolitiken – och vars östutvidgning man välkomnar – är förståeligt.

Om miljöpartiets medlemmar ändå skulle rösta emot sin ledning och vilja behålla utträdeskravet vore det en signal om att man vill vårda en mer utpräglad och udda outsiderstatus i svensk politik, även om det sker på bekostnad av trovärdigheten som samarbetspartner med eller i ett regeringsalternativ och på bekostnad av möjligheten att påverka i andra sakfrågor. Det vore också en tydlig markering mot partiledningen och språkrören. För både socialdemokraterna och alliansen – och jag anser som bekant att miljöpartiet borde vara en intressant samarbetspartner även för allianspartierna, inte minst om en ny situation skulle uppstå efter nästa val med sd-mandat – skulle det göra ett samarbete med mp mycket svårare.

Därför kan resultatet i miljöpartiets medlemsomröstning bli viktigt för hela inrikespolitiken.