Underskatta inte Sahlins och Wetterstrands strategi

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om tankarna kring ett närmare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet:

’Underskatta inte Sahlins och Wetterstrands strategi

Premiären av den nya pjäsen, som ville vara djärvt nyskapande, blev ett dundrande och självförvållat fiasko. Tiden var inte mogen, publiken inte med på noterna, skådespelarna inte säkra på sina roller, konkurrenterna ogint inställda och iscensättningen uselt förberedd. Buropen kom omedelbart.
Fenomenet återkommer många gånger i teaterhistorien. Blivande klassiker som gör premiär med pinsamma magplask, för att i historiens ljus framstå som framsynta och innovativa. Och fenomenet är lika vanligt i politiken.

Nu tror jag sannerligen inte att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands försök att etablera ett tätare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, med vänsterpartiet uttryckligen exkluderat, har några utsikter att bli en nyskapande klassiker. De är inte i närheten av att kunna uppvisa exempelvis allianssamarbetets förberedelser, samordning och sakliga tydlighet.
Och de interna protesterna inom socialdemokratin tvingade Sahlin till en neslig reträtt som inför nästa val har avslöjat precis hur svajigt och innehållslöst oppositionens regeringsalternativ är, och hur svag Sahlins interna ställning verkar vara.

Problemet var dock inte själva idén om samarbetet, utan att den är så frikopplad från vad socialdemokraterna i övrigt sagt de senaste åren. En nyordning som ruskar om den egna självbilden måste förberedas noga, fyllas med besked, prioriteringar och klarspråk under en längre tid, för att vinna nödvändigt stöd. Det har man inte orkat med.
Även miljöpartiet har fått sig en tankeställare. Det innebär en jätterisk för mp att binda sig hårt vid ett parti med särintressen och medlemmar som ser rödare än någonsin när ett grönt samarbete kommer på tal.

Men dessa reservationer till trots tror jag att historien kommer att ge Sahlin, Eriksson och Wetterstrand ett erkännande för den långsiktiga strategin bakom förslaget. Att dumpa vänsterpartiet för att öka den ekonomiska trovärdigheten, öka attraktionskraften mot mittenväljare och vidga handlingsutrymmet bortom blockpolitikens stela tänkande har klara poänger.
Skulle socialdemokraterna internt komma ned på jorden, inse att epoken av ensamt regeringsinnehav i minoritet är över och bejaka miljöpartiets mer liberala tendenser kring skola och arbetsmarknad, samtidigt som mp mognar i exempelvis EU-politiken, kan de lyfta varandra.
Alliansen har haft en stark höst. Men den gör klokt i att inte låta sig vaggas till falsk säkerhet av de rödgrönas kris inför öppen ridå. Det kan hända att Sahlin, Eriksson och Wetterstrand faktiskt på sikt vet vad de gör.’