Om politikers och andras bloggande

När man börjar citera sig själv på bloggen är det ett tecken så gott som något på kris i kreativiteten, men diskussionen om politikerbloggandet som tog ny fart här (och även om jag inte alls håller med om slutsatserna är det mycket relevanta frågeställningar som tas upp) och som kommenterats här och även här har engagerat mig i flera inlägg tidigare här på vk.se.

De citerade inläggen längst ned här var vad jag skrev då, och även om det finns fler och även mer kritiska, cyniska aspekter, så uttrycker det väl ungefär min hållning även nu.
Nyckelordet tror jag är öppenhet och insyn. Både medborgare, granskande journalister och politiska konkurrenter får genom politikerbloggarna en tydligare bild av tankeprocesser och instinkter hos enskilda politiker (och hos enskilda journalister eller tidningsledare för all del, när dessa bloggar).

Det som uppdagas kan förvåna, provocera, skapa bestörtning eller inge förtroende – själva öppenheten och direktheten i kommunikationen är oavsett vilket att bejaka. Bloggarna påverkar visserligen genom sin form även överväganden och beslutsprocesser i sig, men framför allt tror jag att de ger oss en bättre bild av vägen till beslut även vi tidigare haft.

Självklart bör bloggandet ta ordentligt med tid i anspråk för politikerna, men när det sker i syfte att intensifiera den utåtriktade kommunikationen har jag svårt att se det som en felprioritering. Jag tror knappast att det går ut över deras inläsning av material och intellektuella förkovran. Brister det på de senare punkterna, lär inte bloggarna göra mycket vare sig från eller till.
Och att man ofta utvecklar, skärper och prövar tankar medan man skriver för offentligheten på ett sätt som man annars inte skulle ha gjort är ett underskattat argument för skrivande överhuvudtaget – även om det inte är någon gyllene regel som gäller alltid.

Att politikerbloggarna måste granskas, tolkas och förstås även som ett led i politiska kommunikationsstrategier med icke redovisade syften är givet, men det gäller ju det mesta och är inget argument mot bloggandet i sig.

Och när det gäller journalistikens förhållande till politikerbloggandet tror jag fortfarande att det bara är på nybörjarstadiet, ovant vid omställningen från traditionella kommunikationsvägar och journalistiskt arbete till den nya tidens förutsättningar. Journalistiken har inte fullt ut insett vilket källmaterial för granskning, ifrågasättande, debatt, porträtt och nyheter bloggarna erbjuder.

Hur som helst, mina tidigare tankegångar i ämnet löd:

—————-

’Löjlig kritik – givetvis bra att politiker bloggar (från 28 februari 2007)

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat Svenska Dagbladet, framför på dagens DN-debatt samma åsikt som Expressens Per Svensson förfäktade häromveckan – det är ett problem att utrikesminister Carl Bildt bloggar på internet.

Genom att kunna meddela sig direkt med medborgarna via en blogg hotas demokratin eftersom journalister inte får full makt att bestämma vilka ord som förmedlas till vem, ungefär så kan, lite tillspetsat, de upprördas argumentation sammanfattas.

Hmm, det är som att höra dinosaurier morra, eller vad de nu gjorde på urtiden. Det är givetvis varken ett hot mot demokratin, den granskande journalistiken eller den fria debatten att politiker bloggar som många andra.

Bloggarna kan granskas och analyseras av drivna journalister, och av intresserade medborgare som får läsa direkt vad ledande politiker tycker och tänker.

Här på vk.se bloggar kommunens politiker friskt, roligt och frispråkigt, det är underhållande läsning och stimulerar debatten – det ges och tas, ett nytt forum breddar möjligheterna till lokala meningsutbyten.

Är det någon som tycker att det hotar den lokala demokratin i Umeå att Lennart Holmlund, Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren eller Pernilla Djärv diskuterar politik i den formen?

Vi som är satta att kritisera och debattera får mer material och fler chanser att ifrågasätta, och medborgarna får bättre möjligheter att själva ta ställning till hur politiker resonerar och analyserar.

Bertil Torekull ger uttryck för en hopplöst förlegad journalistisk självbild som bygger på en nervös vilja att ensamt kontrollera allt informationsflöde och all kommunikation så långt det bara är möjligt.

Det är bra att Carl Bildt bloggar, och att hans bloggar inte lämnas oemotsagda. Fler politiker borde följa hans och andras exempel. ’

————————

’Bloggandet lever och påverkar (från 29 maj 2007)

När jag surfar omkring till utvalda sidor på mornarna för att orientera mig i debatten och få uppslag och infall inför dagens skrivande, spelar ett antal bloggar lika stor roll som ett antal ledar- och kultursidor i traditionella papperstidningar.

De fyller ofta olika funktioner, har olika tempo, perspektiv och typ av resonemang, olika grad av reflekterande fördjupning, men skillnaderna minskar.

Det är nog få som riktigt förstått hur starkt de mest lästa politiska bloggarna i Sverige – som ändå förmodligen och av begripliga skäl är totalt okända för de allra, allra, allra flesta vanliga tidningsläsare – faktiskt influerar och påverkar åsikter, ämnesval och attityder så som de kommer till uttryck även exempelvis på en traditionell ledarsida.

Följer man både papperstidningarnas opinionsbildare och de mest lästa politiska bloggarna är det inte svårt att se i vilken riktning timret i älven flyter, vem som influerar vem.

Förhoppningsvis kommer avhandlingar och andra mer genomgripande studier att ge sig i kast med att undersöka hur de ledande bloggarnas inflytande egentligen ser ut och sprids i opinionsbildande kretsar.

Alla som följer vk.se kan också konstatera att även en lokal politisk debatt kan vitaliseras och förändras genom bloggande politiker och debattörer av olika slag.

Det har nog, i det avseendet, aldrig varit så lätt, roligt, demokratiskt och samtidigt svåröverblickbart att följa med i samhällsdebatten.’