En kulturhuvudstads eviga dilemma

Min lördagskrönika den här veckan handlar om ett välbekant ämne: Umeås kulturhuvudstadsambitioner, med utgångspunkt i den ansökan som nu är klar och har presenterats, och som jag inte kan annat än berömma.

(Inom parantes sagt, med tanke på att jag skrivit liknande krönikor ett antal gånger under året:
När jag började på VK var jag en svuren motståndare mot onödiga upprepningar. Erfarenheten från två och ett halvt år som politisk opinionsbildare på en dagstidning har fått mig att ändra uppfattning: upprepningar är ofta nödvändiga om man vill lyfta fram ett budskap eller ett resonemang i debatten, även om det sker till priset av leda hos trogna läsare som undrar om man snöat in helt på ett ämne och som vänligt påpekar att de faktiskt förstod poängen redan efter första artikeln.
Har man skrivit om ett ämne bara nio gånger möter man emellertid lika ofta anklagelsen att man ju aldrig skriver om det ämnet.)

Krönikan:

’En kulturhuvudstads eviga dilemma

"Konsten kan inte i Schillers ögon vara nyttig, men det betyder inte att den saknar funktion. Den har betydelse för människans frigörelse och därmed för etiken. Det sköna och det goda hänger samman, helt i enlighet med den klassiska uppfattningen. Det är en föreställning som för övrigt är aktuell ännu i denna dag och som vägleder en stor del av den nutida kulturpolitiken."
Ur Sven-Eric Liedmans bok "I skuggan av framtiden"

Debatten om konstens nytta kontra konsten för konstens egen skull har sannolikt rasat ändå sedan den första grottdansen svepte runt i lägereldens sken någon gång i ett djupt förflutet.
Lika länge har konsten kämpat i kluvenhet mellan längtan efter det fria, oberoende, experimenterande uttrycket och behovet av omgivningens stöd, skydd och erkännande. Och lika länge har makthavare slitits mellan å ena sidan önskan att se kulturen blomstra och skänka glans åt det egna styret och å andra sidan viljan att ha ett ord med i laget när stora summor ska delas ut till dessa besynnerliga, hyperkänsliga, irrationella, beundransvärda, halvgalna, stryktåliga figurer som målar, sjunger, pladdrar, dansar, skriver och skulpterar så rasande intresseväckande, vackert, disharmoniskt, provocerande och angeläget att människor samlas kring dem för att dela och bidra till upplevelsen.

Jag tycker mycket om den kulturhuvudstadsansökan som Umeå lämnat in – både till innehåll och tonfall – och rekommenderar den till läsning. Det är en sådan text som faktiskt blir mer luddig och flosklig när den sammanfattas än den är i sin fulla längd.
Visst, där saknas inte de i sammanhanget oundvikliga givakterna inför det kulturpolitiskt korrekta. Där saknas inte heller skrytet och skenet, det där som umeborna själva nog drar lite på mun åt – "riktigt så där idylliskt ser det ju inte ut". Men det hör till spelets regler. Det förväntas finnas där och det vore ansvarslöst att satsa stora resurser på något som faktiskt är en tävling, utan att sikta på seger utifrån de givna kriterierna.
Sammantaget är Umeås ansökan en aktningsvärd prestation som bekräftar att redan själva satsningen på en ansökan varit givande för kommunen, oavsett utgång, och som ger skäl till optimism inför den fortsatta ansökningsprocessen. Inte minst Open Source-konceptet är briljant i sin enkelhet och dagsaktualitet. Det är en metafor som i ett elegant infall fångar mycket av det bästa i kulturhuvudstadstanken.

"Tänk att de sjunger La Carmagnole på
Drottningholms slott! Är jag inte liberal, vem kan säga annat?"
Konungen i August Strindbergs
Gustav III

Men att läsa igenom en sådan här visionär text är också som att befinna sig i den mörka, varma salongen på teatern eller bion för några timmars föreställning. När det är slut och man går ut på gatan igen möter ofta ett annat och kyligare mörker; vardagen slår över en och bilderna, ljuden, tankarna och känslan av meningsfullhet som föreställningen väckte tonar efterhand bort. Nyckeln för en trovärdig kulturhuvudstad är att upplevelsen utanför presentationen av ambitioner, koncept, projekt och visioner bekräftas av upplevelserna på plats. En kulturhuvudstadsansökan handlar om vad man vill. Att vara kulturhuvudstad, däremot, handlar om det som faktiskt existerar, genomförs och förverkligas.

Umeå vill en massa, på allt fler områden. Ambitioner råder ingen brist på – och jag tillhör dem som välkomnar kaxiga framtidsvisioner, så länge makthavarna är medvetna om skillnaden mellan den bästa av världar-förhoppningar och så här ser det faktiskt ut-prognoser.

Men Umeås problem – inte ur ett ansökningsperspektiv utan ur ett mer långsiktigt perspektiv – är att kommunen börjar få ett växande, internt rykte som nyckfull och svårförutsägbar utspelsstad där en misstro mot politiska besked håller på att bli en medborgerlig grundhållning. Det kan handla om allt ifrån löften om minskade barngrupper som visar sig aldrig ha varit särskilt allvarligt menade, över barnkulturverksamheter som hamnar mellan stolarna, till planeringsprojekt som staplas på planeringsprojekt utan att någon riktigt vet när, var och hur beslut fattas och utifrån vilka premisser.

Bilden av ett slutet politiskt beslutsfattande i nätverk högt upp i hierarkin är en sten som skaver i skon på Umeås tillväxtarbete. Det skapar, berättigat eller ej, en allmän misstro. Politiskt råder långt ifrån open source. När det politiska beslutsfattandet i Umeå hänger upp sig är källkoden bakom processen skyddad som få andra, debattklimatet problematiskt och misstron mot vad som pågår bakom kulisserna utpräglad. Det kastar en skugga över de sympatiska orden om delaktighet och öppenhet. Ambitioner på ett område krockar för eller senare med missförhållanden på ett annat.

För att ta ett exempel: När debatten nu drar igång om ett nytt kulturens hus – en i grunden mycket tilltalande idé – kommer uppdämd och ofta berättigad misstro mot hur beslutsfattandet sker i Umeå att bubbla upp i en fråga som egentligen förtjänar att slippa en sådan ryggsäck. Det går inte att isolera kulturhuvudstadsvisionerna från Umeås politiska vardag. En modig, djärv kulturpolitisk debatt får inte rygga för att diskutera det obekväma lika glatt som det bekväma.’