Närvaro är en förutsättning för det mesta

Närvaro är en förutsättning för det mesta i skolan. På något sätt är det deprimerande att den insikten verkar ha gått förlorad inom den politiska vänstern i Umeå. När man lyssnade till skolkdebatten i gårdagens fullmäktige var det som om vänsterpartierna utgick i från att det ökade skolket (och Anders Sellström, kd, har ju rätt, närvaro verkar ju redan i det pedagogiska upplägget inte vara lika betonat längre) var något oundvikligt och naturgivet som man måste räkna med och kapitulera inför.

Skolk är inget entydigt fenomen och allt skolk har inte samma eller ens allvarliga orsaker, men att dagens situation är otillfredställande och får negativa konsekvenser torde vara uppenbart för alla. Men vänsterpartierna verkar inte tycka att de sociala klyftorna som uppstår i skolan när kunskapsperspektivet nedvärderas, lärarrollen undermineras och närvaron viftas bort som mindre viktig och därmed elever med större behov av stöd och hjälp överges är något problem.

Det låter på dem som om det mest solidariska är att blunda och titta åt något annat håll, i stället för att söka åtgärder som skulle kunna minska skolket, öka närvaron och därmed möjligheten att hjälpa, stötta och lyfta just de mest utsatta, de som har det svårast.

För mig är det en stor principiell skillnad mellan att notera skolktimmar på betyget och att införa ordningsbetyg (vilket jag är emot).

Att notera och redovisa skolktimmar tydligare utesluter inte någon annan åtgärd, men kan i vissa fall faktiskt vara en förutsättning för att stödinsatser ska komma till stånd överhuvudtaget.

Skolfrågor är ett av de svagaste korten för den politiska vänstermajoriteten i Umeå. Det märks i fullmäktigedebatterna hur svårt de har det att få logiken att gå ihop.