Barack Obama och längtan efter förändring
Efter att ha börjat nästan varje morgon det senaste året med att ladda ned tv-program till mp3-spelaren och läsa det senaste på nätet om händelseutvecklingen i det amerikanska presidentvalet tycker jag nästan att det är en lättnad att det äntligen är valdag.
I en krönika på dagens ledarsida försöker jag ta upp ett par lite bortglömda aspekter kring valet, här är den i en lite längre nätversion:
Barack Obama och längtan efter förändring
Det finns många fördomar om amerikanska presidentval. De fördomar gror bäst vid ytliga betraktelser, kryddade av lite anti-amerikanism, men vissnar snabbt vid en mer noggrann anblick. Det finns mycket att vara kritisk mot i amerikansk politik, men när det gäller högklassig, politisk nyhetsbevakning och en förmåga hos de politiska partierna att i valrörelser stimulera ett samtal om sakfrågor på gräsrotsnivå har Sverige mycket att lära.
De amerikanska väljarna har historiskt sett haft en anmärkningsvärd förmåga att i avgörande lägen välja presidenter som representerat genomgripande sociala, kulturella och politiska förändringar – i sak, till stil och till personliga egenskaper. Nu kan det vara dags igen. Barack Obamas presidentkandidatur är historisk i sig. Men även utöver hans bakgrund och hudfärg skulle en seger för honom i dag – ingenting ska tas ut i förskott – innebära ett både symboliskt och konkret uppbrott i amerikansk politik.
När han och Bill Clinton i förra veckan delade scen på ett demokratiskt valmöte var det en epok som kampanjade med en annan. På samma sätt som John F Kennedy blev den första presidenten född på 1900-talet och Bill Clinton blev den första presidenten född efter andra världskriget så skulle Barack Obama, född 1961, innebära ett farväl till den 40 år långa epok i amerikansk politik som kretsat kring de sociala och kulturella strider, reaktioner och motreaktioner, framsteg och bakslag, som utlöstes av 1968 års händelser och vars bästa respektive sämsta ögonblick kom under Bill Clintons respektive George W Bushs presidentskap.
Som bland andra Bill Clinton själv påpekat blev 1968 det paradoxala startskottet för en konservativ, republikansk motoffensiv mot som ofta varit bättre organiserad och bättre finansierad än det splittrade och vilsna demokratiska parti som återstod sedan tumultet efter Vietnamdemonstrationerna lagt sig.
Presidentkampen 1968-2008 har varit historien om den böljande dragkamp som inleddes för fyrtio år sedan: Richard Nixon – Gerald Ford – Jimmy Carter – Ronald Reagan – George Bush – Bill Clinton – George W Bush: alla har på olika sätt, inom sina egna partier eller i konflikter med motståndarsidan, tvingats hantera arvet från 1968. Under George W Bush nådde den konservativa motoffensiven sin logiska slutpunkt och största makt, kring honom samlades några av epokens mest reaktionära antiliberaler – med känt och ödesdigert resultat.
En president Obama skulle kunna lämna den epoken bakom sig. Betydelsen av det ska inte underskattas. Det är en förklaring till varför Barack Obama lyckats med att bygga nya allianser i det amerikanska samhället: han väcker inga förutsägbara associationer kopplade till redan låsta positioner. Han erbjuder en nystart som ger väljare en chans att definiera sina politiska tillhörigheter på nytt, ställa de grundläggande frågorna på annorlunda sätt, efter många år av djupt grävda och välbefolkade skyttegravar.
Gräsrotsengagemanget för hans kampanj kan inte enbart förklaras av Irakkriget och finanskrisen, utan har sådana, djupare underströmmar.
En ofta bortglömd, men helt avgörande fråga i det här valet handlar om den amerikanska konstitutionen och de medborgerliga rättigheterna. Som historiken Garry Wills och filosofen Ronald Dworkin pekat på i kulturartiklar för Süddeutsche Zeitung under veckan kan det här presidentvalet avgöra framtiden för den amerikanska konstitutionen och respekten för de medborgerliga rättigheter som Bush och Cheney kämpat hårt för att underminera och delvis avskaffa de senaste åtta åren.
Nästa president kan eventuellt få tillsätta en eller flera domare till högsta domstolen. En seger för Obama skulle spärra av den vägen för de mest reaktionära planerna inom det republikanska partiet. För USA:s anseende i världen skulle det vara mycket positivt.
En seger för Barack Obama skulle också innebära ett brott med den antiintellektualism och likriktade "jag läser bara korta sammanfattningar"-kult som var utmärkande för George W Bush, som är en drivkraft bakom Sarah Palins kampanj och som även svensk media sitter fast i – men som USA brukar hålla på avstånd. Obama är i grunden en professorstyp som i avgörande lägen vågat vara komplex, nyanserad och intellektuellt ambitiös, med full tillit till väljarnas vilja och förmåga att följa även krävande resonemang. Det ger hans ledarskap trovärdighet.
Även Obama har svagheter – hans trista protektionistiska tendenser är en av dem – men sällan har en presidentkandidat lovat en sådan efterlängtad förändring på ett sådant övertygande vis.
