Nu börjar det riktigt svåra arbetet för Obama

Man blir lätt fångad av stunden, i synnerhet när intensiva och laddade kampanjer utmynnar i infriade eller grusade förhoppningar, men så här direkt efteråt känns Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet som en historisk händelse med få motsvarigheter – en triumf för de amerikanska väljarna och en befrielse efter åtta år av sorgligt ledarskap i Vita Huset.

Obamas seger är historisk av många skäl:

Betydelsen av att en svart kandidat inte bara vinner sitt partis nominering utan hela presidentvalet kan inte överskattas.
Obamas kampanj har mobiliserat nya väljargrupper och ett nytt intresse för politik i USA som i bästa fall kommer att vitalisera demokratin under lång tid framåt.
Den amerikanska politiska kartan ritas återigen om (som den regelbundet ritats om genom åren).
Det sargade republikanska partiet tvingas till en förnyelse och en eftertanke som John McCains kampanj i början utlovade men sedan tappade bort i en allt mer negativ och konservativ slutspurt.
USA knyter an till sina bästa, istället för sina sämsta, traditioner i synen på exempelvis medborgerliga rättigheter, internationellt samarbete och miljöpolitik, och omvärldens bild av USA förbättras väsentligt, vilket förhoppningsvis kan underlätta det internationella samarbetet på viktiga områden och i krisdrabbade regioner.

Men det blir viktigt för Barack Obama att behålla det lugn och den skarpa, men nästan avspända och svala, koncentration som var så övertygande i valrörelsen, även framöver. För nattens valresultat är triumfens enkla höjdpunkt, nu börjar det riktigt svåra arbetet och i slutändan är det resultat och handling som räknas.

Redan en närmare titt på valresultatet ger skäl till vissa nyanseringar. Marginalen sett till antalet röster verkar bli tydlig men inte överväldigande. Intrycket av storslam för Obama bygger framför allt på fördelningen av elektorsröster, framväxten som kan anas av en ny amerikansk politisk karta, där en liten förskjutning från republikanerna till demokraterna i ett tvåpartisystem snabbt får stora konsekvenser i antalet mandat.
Men även i flera av de avgörande delstater som röstade på George W Bush 2004 men på Barack Obama i natt, var marginalerna ganska knappa, trots den medvind Obamas kampanj haft de senaste veckorna.

Det kan vara värt att komma ihåg. Barack Obama har fått ett starkt mandat, men inte så mycket starkare än tidigare presidenter som också väckt hopp om förändring för att sedan snabbt sjunka ned i problem, inledande misstag och växande impopularitet.
Det är hoppingivande att Barack Obama redan i sitt segertal balanserade triumfen med några varningens ord om att ingenting kommer att gå snabbt eller enkelt. Med de förväntningar han har byggt upp är risken för besvikelse bland många anhängare uppenbar.

För även om Barack Obama har ovanligt goda förutsättningar att hantera den svåra uppgift som väntar på honom, kommer valrörelsen sannolikt att framstå som en barnlek i jämförelse med presidentskapets utmaningar:

att bemästra den ekonomiska krisen med genomtänkta, långsiktiga och välavvägda insatser utan att skynda in i åtgärder som skapar fler problem än de löser,

att prioritera bland alla givna vallöften, satsa hårt på några, skjuta upp andra och erkänna att pengarna helt saknas till vissa,

att förnya den amerikanska utrikespolitiken och förklara för omvärlden att ett nytt amerikanskt ledarskap också förutsätter att fler hjälper till, att priset för ett mer samarbetsvilligt USA är att exempelvis Europa är beredd att ta ett större ansvar än tidigare,

att leva upp till de enorma förväntningar hans kandidatur har väckt bland nya väljargrupper och bevara den folkrörelsekaraktär hans kampanj utvecklade, och verkligen ge medborgare som drabbats av den ekonomiska krisen eller sedan länge hamnat utanför trygghet och framtidstro, känslan av att deras situationer står i centrum för den nya presidentens prioriteringar.

Barack Obama har bara tagit de första stegen i ett långdistanslopp.

Det har varit oslagbart spännande att följa det här amerikanska presidentvalet, utgången är entusiasmerande och det var sympatiskt att John McCain – en politiker som många hade hoppats skulle driva ett annat slags kampanj än han gjorde – till slut ändå valde att avsluta de sista dagarna på ett värdigt sätt och i sitt tal på valnatten erkänna sig besegrad på ett storsint, konstruktivt och försonande sätt.
Också den gesten kan få stor betydelse för Obamas möjligheter att leva upp till förväntningarna.