Tron ej vad håglösheten viskar till er

Min lördagskrönika den här veckan börjar med det amerikanska presidentvalet och slutar med Esias Tegner:

Obama ger inspiration inför valet 2010

Man glömmer så snabbt.
Ändå är det bara fyra år sedan Bush och Rove ägde scenen, utan nederlag i sikte.
Efter George W Bushs seger i det amerikanska presidentvalet över John Kerry 2004, och republikanernas utökade majoriteter i representanthuset och senaten samma år, var krisstämningen utbredd inom det sargade, vilsna och hånade demokratiska partiet.
Den republikanske strategen och Bush-rådgivaren Karl Roves vision om att skapa en permanent republikansk majoritet i USA för minst en generation framåt tycktes nära nog förverkligad. Demokraterna saknade tydligt budskap, hade blivit grundligt utorganiserade av skickligt mobiliserande republikaner och erkände själva att de börjat förlora kontakten med breda väljargrupper.

En del framträdande demokrater menade dessutom att situationen var extra oroande eftersom det inte tycktes finnas någon spännande politiker inom det demokratiska partiet redo och mogen att lyfta det ur krisen och hjälpa det att vinna tillbaka makten 2008. Bakom pliktskyldiga fraser om revansch och comeback trängdes oron mest bara med pessimismen.
Ändå är det lätt i efterhand, alltid i efterhand, att konstatera att framtiden redan presenterat sig. Och det med en stil och ett gung som några år senare skulle föra politiken in i YouTube-eran. Men det var ytterst få som vid den tidpunkten insett hur snart den framtiden skulle vara här.

Kring ett par demokratiska namn viskades det även direkt efter nederlaget 2004 i förväntansfulla termer. Mest kring Hillary Clintons förstås, men skulle hon vara redo redan 2008 efter bara några år i senaten och med minnet av Bill Clintons många kontroverser fortfarande relativt färskt? Al Gore hade också sina anhängare, men inte ville väl han försöka på nytt åtta år efter sitt första nederlag?
Och så fanns det ju den där unga, svarta, tidigare okända politikern från Illinois som hade hållit ett sådant magnifikt och av alla beundrat knockout-tal på partikonventet samma sommar. Han var förstås alldeles för ung och oprövad för att komma ifråga redan 2008, men ett namn för framtiden att hålla koll på, utan tvekan. Barack Obama hade börjat blinka som en liten markering på de nationella radarskärmarna. Men när New York Times i en artikel i november 2004 räknade upp ett tiotal tänkbara ledare för det demokratiska partiet inför 2008 fanns inte hans namn med.

Så såg det ut för fyra år sedan. Redan två år senare, i kongressvalen 2006, tog republikanernas nya era slut, när demokraternas vann kontroll över både senat och representanthus i ett storsvep.
Och nu, bara fyra år efter det att hans namn första gången fick uppmärksamhet nationellt har Barack Obama klivit fram som sitt parti obestridlige ledare, skrivit historia på ett sätt som rört många till tårar de senaste dagarna, förändrat USA:s politiska karta och välvt om den moderna politikens förutsättningar.
Så ska det vara i en demokrati. Makten och initiativet växlar, nästa val är alltid nytt, ingenting är hugget i sten. Det kan gå snabbt att vända en trend, enskilda människors engagemang och röster är det enda som räknas i slutänden, personligheten spelar roll för politiken.

Vi kan lära mycket, även för svenskt vidkommande, av det här presidentvalet, och ana en del trender och tendenser som är i högsta grad relevanta inför vårt nästa val 2010, och som redan kunde anas i det svenska riksdagsvalet 2006:

– Budskap om förändring och förnyelse besegrar bakåtblickande kampanjer. Den trenden har tyvärr en geografisk koppling: i urbana områden är förändringsviljan större och de partier som vinner städerna vinner valen, medan de som vinner landsbygder med konservativa, bakåtsträvande budskap förlorar nationellt. (Vilket ur Norrlandsperspektiv både är en uppfordran: bejaka förändring, bli föregångare – och en fara: Stockholmscentreringen av debatten riskerar att öka ännu mer.)

– De partier och politiker som suttit länge vid makten, upplevs som arroganta och uppfattas ignorera människor i trångmål, utanförskap och arbetslöshet förlorar mot dem som erbjuder nya lösningar och nya grepp för att skapa jobb, tillväxt och trygghet.

– Lugn och kompetens övertygar mer i krislägen än grälsjuka och inkonsekvens.

– Negativa, aggressivt hatfyllda kampanjer börjar genomskådas, det positiva, rakryggade, värdiga tilltalet belönas.

– Mångfald, kulturell öppenhet och inkluderande attityder engagerar mer än snäva, exkluderande försök att vädja till rädslor och stereotyper.

– Nya sätt, med hjälp av ny teknik, att kommunicera med väljarna, stimulera det demokratiska samtalet och organisera kampanjer är entydigt framtiden. Det halvhjärtade räcker inte.

Det finns några rader i en dikt av Esias Tegner, Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820, som liberala studentpolitiker i Sverige på 1880-talet, alldeles i början av det demokratiska genombrottet, citerade för att påminna sina följeslagare om att allas insatser är ovärderliga. Sätt musik till dem och översätt dem till engelska, och de skulle ha kunnat komma direkt ur Barack Obamas Yes We Can-kampanj:

"Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan, så kämpen under aftonrodnan;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej vad håglösheten viskar till er
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan."