Räddningspaket eller subventionerat cracklangande?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag litet grand kring debatten som rasar i USA om huruvida de tre stora biltillverkarna ska räddas av staten eller inte:

Räddningspaket eller subventionerat cracklangande?

* Ska den amerikanska staten gå in och rädda krisdrabbade biltillverkarna General Motors, Ford och Chrysler i Detroit? Och i så fall: på vilka grunder, med vilka krav och till vilket pris? Eller är det bättre att låta illa skötta företag som inte hängt med i utvecklingen gå i konkurs, utan att riskera jättesummor av skattebetalarnas pengar i väntan på vad som kanske ändå bara är det oundvikliga slutet?
Den debatten rasar nu i USA och överskuggar det mesta annat.
Programledaren Tom Brokaw, som tagit över NBC:s klassiker Meet The Press på söndagarna, vässade i helgen frågan så skarpt att ingen kunde undgå att rygga till lite: Kan nyvalde Barack Obama, frågade han, som USA:s president, titta biltillverkarna i Detroit i ögonen och säga "Drop dead"?

Det är rätt fråga och en svår fråga – relevant även för Europa. "Jag tror att han kan det.", svarade den respekterade journalisten Tom Friedman, "han kanske måste det." Och sedan beskrev han Detroits sätt att för så sent som två år sedan kräva stora drivmedelssubventioner för hutlöst och klimatkorkat bränsleslukande bilmodeller, istället för att satsa allt på innovationer och förändringsarbete.
"You know", sa Friedman, "det var som om en cracklangare erbjöd subventionerat crack istället för att (…) gå till en klinik för att bli drogfri."
Anhängarna av ett räddningspaket pekar på de speciella omständigheter som den ovanligt djupa krisen skapar och på att de amerikanska biltillverkarna nu faktiskt är på gång med den nödvändiga omställningen i sin produktion.
Det är korrekta iakttagelser.
Kritikerna undrar vilka branscher som i så fall står på tur härnäst för räddningspaket om företag som hamnat i självförvållade kriser på grund av grova felsatsningar och inkompetent omvärldsanalys, nu ska väljas ut exklusivt för en statlig megagambling med skattepengar? Var går gränsen?
Det är i ännu högre grad berättigade frågor.

* Toppmötet i Washington med G20-länderna slösade inte med konkreta besked, men tycks ha landat rätt i de stora dragen, med en bra balans mellan olika utfästelser.
Nya regler för och ökad transparens på finansmarknaderna, men också en viktig bekännelse till frihandel, mot protektioniska överslagshandlingar. Den balansen måste upprätthållas även av de fortsatta förhandlingarna.