Våga satsa allt på småföretagarklimatet

I min lördagskrönika skriver jag om hur den allvarliga ekonomiska krisen på nytt påminner om att det är i ny- och småföretagandet inom nya, spirande branscher som framtiden finns, inte i 1900-talets framgångssagor:

’Våga satsa allt på småföretagarklimatet

"But a coach once told me that the hardest thing to do in sports is to walk into your Super Bowl locker room at half-time and change the strategy that got you there ’cause it’s no longer working."
Jed Bartlet i West Wing

Är det något den pågående ekonomiska krisen vrålar till oss är det hur viktiga de små- och medelstora företagen i nya branscher är för framtidens tillväxt, jobb och välfärd; krisen ruskar tag och påminner, som hade högkonjunkturen fått oss att glömma det vi egentligen vetat länge.
Det är ur ny- och småföretagandet som 2000-talets utveckling måste växa, inte ur 1900-talets framgångssagor återberättade gång på gång i alltmer ansträngd stil.
De jobb som nu hotar att gå förlorade när industrijättar skär ned kanske aldrig kommer tillbaka, åtminstone inte långsiktigt. Krisen kan bara bemästras om nya jobb skapas i tillräcklig omfattning inom andra, spirande branscher, i en strukturomvandling som visar vägen framåt.

De största bolagen är fortfarande hörnpelare i ekonomin – och genomförs de stora varslen drabbas enskilda människor och orter hårt.
Man måste också i analysen skilja mellan olika typer av industriföretag i olika leverantörsled. De störstas kris har, som vi ser i Västerbotten, givetvis allvarliga följdeffekter även på de mindre.

Och man måste skilja mellan å ena sidan neddragningar i egentligen sunda företag i kölvattnet av den lågkonjunktur de igenfrusna kredit- och finanssystemen förvärrar ytterligare och å andra sidan existenskriser i företag som satsat fel, varit illa ledda och inte hängt med i konkurrensen där andra företag klarat sig långt bättre genom mer innovativt tänkande.
Men i grunden gäller att det är i nya, små och växande företag inom framtidsbranscher som jobb måste skapas, inte hos de i dag på papperet numerärt sett största och mest betydelsefulla aktörerna.
Det finns en industripatriarkal konservatism och nostalgi inom både media och politik som gör att vi är hyperalerta och lyhörda inför de etablerade industrijättarnas problem. Men bara sömndrucket noterar vi underliggande strömningar och problem som berättar om nästa sekel.

Vi råstirrar på och orienterar oss efter de välbekanta skyskraporna och missar alltför ofta myllret på gatorna nedanför.
Ingen kan påstå att de största företagen hade svårt att få gehör för sina krav under 1900-talet. Det har funnits en ryggdunkande pakt mellan storföretagsledarna, beslutsfattarna och fackbossarna från industrialismens höjdarår som gradvis blivit en propp i vägen för nödvändiga reformer.
För när det gäller småföretagarklimatet – skatter, avgifter, onödig byråkrati, mossiga fackliga attityder och stela, utdaterade regelverk på arbetsmarknaden som hindrar de allra minsta från att anställa – går reformerna för bättre förutsättningar efter många år av total likgiltighet fortfarande långsamt, tvehågset och stappligt, trots en liberal regering som förstår problemen bättre än den socialdemokratiska föregångaren.
Så får det inte fortsätta.
Och för de orter som vill höra till de framgångsrika när krisen blåst förbi och den underliggande strukturomvandlingen börjat utse vinnare och förlorare, gäller det att satsa allt på att skapa just så goda förutsättningarna som möjligt för nya företag att dra igång, överleva och växa; våga prioritera en jordmån för entreprenörskap utan reservationer. En kultur av småföretagande skapar större kristålighet, en flexiblare, mer varierad och jämställd arbetsmarknad. Några år av stora investeringar i traditionella nyckelbranscher får inte söva, utan ger bara en tillfällig chans att bygga och bredda på nya områden.

Det är varken abstrakt teori eller okontroversiellt. Bara några exempel: Bekämpa jantelagen, stimulera entreprenörstänkande på så många områden som möjligt. Underlätta för, motarbeta inte, privata alternativ inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Förtala inte friskolor och företagarorganisationer. Lyssna till missnöje och utöva självkritik när det gäller det lokala företagsklimatet, satsa på att bli bäst, inte bara godkända.
Ta till vara sakkompetens och utred planeringsfrågor i rätt tågordning, låt inte beslut fastna i prestige för att sedan söka klämma fram önskade bekräftelser i efterhand. Överbeskatta inte invånarna. Skapa inte otympliga kommunala bolagssfärer. Kämpa för att upprätthålla kvaliteten i utbildning och välfärdssektor med utpräglat brukarperspektiv. Se kulturlivets betydelse för en kommuns livskvalitet.

Många branscher och produkter har spirat, blomstrat och vissnat bort genom historien, men det har gått bra ändå, allt bättre till och med. Jobb har skapats på nytt, unga företag tagit över där gamla försvunnit, arbetsmiljöerna förbättrats, levnadsstandarden ökat, välfärden utvecklats.
Grunden, den första gnistan, är ofta den enskilda entreprenören som vågar, vill och ges frihet att ta en chans före alla andra.
På marknadsekonomins och frihandelns förmåga att ständigt förnya sig, ge utvecklingen plats att hitta egna vägar, låta idéer, initiativ och uppfinningar få konkurrera, bygger vår välfärd. Den välfärd som i sin tur är en förutsättning för att fler ska kunna och våga satsa, utbilda sig, anstränga sig, växa tillsammans och ta ansvar för sig själva och varandra.
Kapitalism, civilsamhälle och välfärd – sida vid sida, hand i hand.’