Lita inte på kollegan och bort med så-andet

’VK-spegeln. Till våra meddelare och prenumerantsamlare’ heter ett par volymer från mitten av 1900-talet som jag hämtat från VK:s interna bibliotek och nu har på skrivbordet framför mig.

Jag har inte frågat runt om vad det är för något, men det ser ut att vara en blandning av interna förhållningsregler, notiser ur tidningsvardagen, språkliga grodor, anekdoter, medarbetarpresentationer och annat kul.

Eftersom jag har anlag till mästrande språkpolis fastnar jag förstås direkt för språkreglerna som slås fast i VK-spegeln, men även för allt det andra som står där – femtio år gamla klokheter som jag tänkte förmedla här på bloggen då och då framöver.

Ett exempel på förhållningsregel för VK-journalister från juni 1967, det här var före googles tid:

’Använd uppslagsböcker och kataloger! Fråga inte kollegan! Han svarar: ’Jag tror att…’ Det är inget besked. Han tippar oftast fel. Lita inte på honom!’

Och till redaktionsledningen som tjatar om att vi måste vara först med våra nyheter, det där har vi hört förr: redan i exempelvis maj 1956 gick uppmaningen ut från VK till läsarna av VK-spegeln i fet stil:

’Dagens nyhet skall meddelas VK i dag, inte i morgon eller nästa vecka. Lyft på luren – det är så enkelt.’

Så måste jag ju skuldmedvetet bara citera den här uppläxningen också, från september 1957, det här var före sms-förkortningarnas tid:

’Småordet ’så’ börjar sprida sig som en farsot. Det senaste eländet är ’ganska så’, som sprids genom radion och Hyland. Skriv och säg inte ’ganska så’, ’rätt så’, ’annars så’, ’eljest så’, ’snart så’, ’strax så’, ’sedan så’! Bort med så-andet!’
Till sist har vi ju ’ju’. Det är ju så vanligt att ’jua’ i nästan varenda mening. ’Vi reste ju bort i bil, och så kom vi ju till Stockholm, och där var det ju kaos i trafiken, så att vi ju knappast kunde komma ur fläcken, fast vi ju gjorde vårt bästa.’ Ransonera ju-andet!’

Och ser man inte upp vid korrekturläsningen kan det gå galet, som i den här grodan ur en intervju med en 90-åring som återges i VK-spegeln september 1951, det här var före Botniabanans tid:
’Jag för min del köpte mig en häst och specialiserade mig på att skjuta handelsresande, vilket jag fann vara en mycket lönande sysselsättning.’

Vaknar jag mitt på natten i panikstämning är orsaken ofta att jag drömt om någon liknande jättemiss på ledarsidan, jag antar att det är vanligt i journalistyrket, och ibland händer det förstås att det blir fel. Med tanke på mängden text som produceras varje år är det oundvikligt, men lika irriterande varje gång.