Isbjörnen Knut och djurparker

Jag är inget fan av djurparker. Det är för det mesta en deprimerande upplevelse att beskåda djur som i de flesta fall inte ser särskilt lyckliga ut. Vi var ofta på Skansen när jag var barn, då minns jag det som en upplevelse, nu får jag mest ont i magen av de många apatiska djuren – även om jag känner till och respekterar argumenten mot den inställningen, fattar att det inte går att säga något generellt om djur på zoo och inser att inte alla djurparker kan dras över en kam.

Som småbarnsförälder med den personliga skepsisen mot djurparker är jag i valet och kvalet – bejaka djurparksbesök oreserverat, bejaka djurparksbesök och söka problematisera upplevelsen eller söka avstyra besöken i så hög grad det går?

Hur som helst – jag såg den berömda isbjörnen Knut i Berlin tidigare i år. Det var en deprimerande syn av en uppenbarligen, då i alla fall, apatisk och inte särskilt välmående och inte längre särskilt liten isbjörn – även om det inte hade någonting med djurhållningen att göra. Det ska nog till ett ordentligt miljöombyte för att få honom riktigt på g igen, om det sedan är i Berlin eller Orsa spelar kanske mindre roll. Knut lär inte sakna sin nuvarande situation, hur som helst.