Att inte göra ont värre i kristider

Vår huvudledare i dag handlar om bilindustrin, Volvo och Saab:

’Att inte göra ont värre

Krisen i den amerikanska bilindustrin gör framtiden osäker för Volvo och Saab. Regeringen agerar omdömesgillt.

Akut läge och enorma förluster för de amerikanska biltillverkarna Ford och General Motors gör framtiden osäker för deras svenska dotterbolag Volvo och Saab.
Ford söker en köpare för Volvo, möjligen kommer även GM att försöka sälja Saab. Till både Volvos och Saabs fördel talar deras anseende som långsiktigt konkurrenskraftiga märken med en framtid även bortom den strukturomvandling bilindustrin nu är inne i. Skulle ett par tunga aktörer träda fram villiga att driva bolagen vidare, och därmed en dyster ägarbild förändras, skulle läget rentav ljusna.
Men finanskrisen och en usel konjunktur gör försäljningsläget ogynnsamt och antalet tänkbara köpare begränsat. Situationen är inte på något sätt hopplös, men ytterst allvarlig.

Hur bör den svenska staten agera i det uppkomna läget? I går meddelade näringsminister Maud Olofsson att regeringen är beredd att gå in med ytterligare pengar för fordonsteknisk forskning och utveckling, och att den även är öppen för att ge utlåningsgarantier vid likviditetsproblem. Men hon sade samtidigt att det är uteslutet att staten, som nu krävs från flera håll, skulle gå in som ägare av bolagen.
Det är två bra besked som visar att regeringen behållit överblick och eftertanke i ett kritiskt läge, utan att tappa fattning och perspektiv med insatser som bara skulle göra ont värre.
Regeringen gör rätt som prioriterar åtgärder som gynnar skapandet av nya jobb och som stärker den långsiktiga svenska konkurrenskraften. Att investera i forskning för ny teknik, innovationer och spetskompetens inom nya branscher, effektiva omställningsprocesser för dem som förlorar jobben och speciella insatser för särskilt utsatta orter är ett ansvarsfullt sätt att använda skattemedel i kristider.

Ett bra klimat för företagande inom livskraftiga framtidsbranscher är också det enda som på längre sikt och ett meningsfullt sätt kan rädda bilindustrin i Sverige. Och även om det inte skulle gå bidrar sådana satsningar till att lägga grunden för framtida jobb och välstånd även för tiden efter en strukturomvandling.
Att däremot, om inte en enda seriös marknadsaktör skulle anse det värt risken att ta över bolagen, äventyra enorma summor av skattebetalarnas pengar på ett statligt ägande, vore ansvarslöst. Sverige har bittra historiska erfarenheter av hur illa, och med vilka eländiga förluster för medborgarna, det kan sluta och hur skadliga sådana statliga aktioner är för tillväxt och välfärd. De fördjupar problemen. Och en skadlig, internationell kapplöpning med protektionistiska subventioner av krisbransch efter krisbransch, är Sverige dömt att förlora.

Om målet är att underlätta så mycket det går för en framtida bilindustri i Sverige, men samtidigt säkerställa att insatserna under alla omständigheter kommer till nytta för medborgarna genom att öka den långsiktiga konkurrenskraft som krävs för nya jobb och framtida välfärd, då är regeringen inne på rätt väg.’