Sunes sommar i den svenska klimatdebatten

I en signerad text på dagens ledarsida ifrågasätter jag ett utspel från folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton:

’Sunes sommar i den svenska klimatdebatten
Kommer ni ihåg Fantomenringarna i Sunes sommar? Sune står framför leksaksautomaten i campingkiosken och vill ha de vackra örhängena som han tittat ut till Cornelia. Men när han stoppar ned sitt mynt och vrider om ploppar det ut en Fantomenring i stället. Jaha, okej. Han provar igen – Fantomenring. Gång på gång samma sak. Hur många mynt han än stoppar ned – bara Fantomenringar.

Ibland kan enskilda politiker, partier, organisationer och ledarsidor (för all del) påminna om den där leksaksautomaten. Oavsett hur frågan lyder eller hur många gånger man ställer den, oavsett vad saken gäller, oavsett vilken information som efterfrågas – alltid samma svar. Till slut inser man att det inte är någon slump. Det finns bara Fantomenringar i automaten, inga örhängen.

I söndags krävde folkpartiets klimat- och energipolitiske talesman Carl B Hamilton på DN-debatt att Energimyndighetens satsningar på utbyggd vindkraft ska skrotas som miljöskadligt ekonomiskt slöseri och menade att pengarna istället borde satsas på, surprise, nya kärnkraftverk.
Sune, jag börjar förstå hur det känns. För det här börjar bli ett trist mönster. Likgiltigt vilken aspekt av miljö- och energifrågorna som diskuteras verkar folkpartiets ledning bli riktigt engagerad först när de vittrar en möjlighet att avsluta med: "mer kärnkraft".
Jag är skeptisk till folkpartiledningens teknikpessimistiska tvärsäkerhet att kärnkraften, med dess trots allt uppenbara baksidor och problem, ska förbli den dominerande energikällan ytterligare hundra år. Men jag har respekt för att de tar tydlig ställning. Och de har tveklöst tidsanda och opinion på sin sida.
Men över tid är ett ständigt och ensidigt "mer kärnkraft" utan nyanser för intellektuellt fattigt. Just som en konsensus börjar uppstå kring att en förtida avveckling av kärnkraften är lika orimlig som en satsning på de långsiktigt förnyelsebara alternativen är nödvändig, är fp-ledningen på väg att slå över i rent dogmatisk kärnkraftsvurm .

Det är säkert kortsiktigt populärt i vissa väljargrupper, men undergräver samtidigt trovärdigheten i klimatengagemanget och riskerar att ge intryck av viss anti-grön hang-up. Om man tittar på partiets historia, ideologi och program har fp i sak en långt mer infallsrik miljöpolitik än så. Varför märks det alltmer sällan?’