Att satsa – utan att förvärra och försvåra

Min lördagskrönika den här veckan handlar om regeringens välavvägda stimulanspaket:

’Att satsa – utan att förvärra och försvåra
Statskonst handlar mycket om psykologi brukar det heta. I så fall kompletterar de varandra på ett svårslaget sätt: riksbankens besked i torsdags om en nästan lite skogstokig rock´n´roll-räntesänkning och regeringens presentation i går av ett omfattande, men välavvägt och sansat stimulanspaket.
Rusig kick-off ena dagen. Rejäl men nykter krishantering nästa. Balansen känns lyckad i en tid när ingen strategi kan bli perfekt.
Några mirakelmedel mot en så här allvarlig kris, med för enskilda människor och enskilda orter svåra följder, finns inte. Och försök till lurendrejaraktig politisk alkemi, eller förhastade panikåtgärder för "alla bollar på Bengt"-panikens egen skull, skulle bara fördjupa, förvärra och försvåra.

I ett krisläge av det nuvarande slaget gäller det för regeringar att inte förlora nerverna vare sig i form av handlingsförlamning eller överaktivitet. Det finns inget som är lättare än att vara kortsiktigt populistisk med krav på verkningslös symbolpolitik när alla nyheter är negativa. Trovärdigt ledarskap står emot sådana frestelser; utan att för den skull av prestigeskäl sluta lyssna med vidöppna öron på råd och varningar.

Det stimulanspaket som Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund presenterade igår, framstår därför som på det stora hela genomtänkt, balanserat och kompetent utformat.
Paketet, som omfattar 8,3 miljarder för nästa år och 23 miljarder för de kommande tre åren, är brett upplagt: "… förstärkt stöd till nya arbetslösa och korttidsarbetslösa, stöd för långtidsarbetslösa, förstärkning av yrkeshögskolan och gymnasial yrkesutbildning, satsningar på infrastruktur och skatteavdrag för hushållstjänster i form av reparation, ombyggnader och underhåll av byggnader (ROT-tjänster)". Därtill höjda exportkrediter. Men lika viktigt är det som inte finns med: generella, tillfälliga bidragsliknande åtgärder av kortsiktig, lättsåld men ganska meningslös karaktär. Regeringen faller inte för trycket, utan prioriterar disciplinerat investerings- och arbetslinjen även i stimulanspaketet.

Och de angivna beloppen får, tagna tillsammans med redan beslutade satsningar, rimligen anses tillräckliga i nuvarande läge. Oppositionens och de aldrig nöjda lobbygruppernas stirriga krav på mycket mer omedelbart får inte villkorslöst gehör av regeringen. Det inger förtroende.

För det är trots åtgärdernas balanserade utformning inga småsummor av de gemensamma resurserna det handlar om som nu satsas på att motverka den ruttna konjunkturen. Satsas de fel eller på kontraproduktiva metoder hjälper de inte ett dyft mot krisen. Det skulle bara öka skuldbördan och minska handlingsutrymmet för senare faser av lågkonjunkturen, då krisen kan ha ändrat karaktär och plötsligt kräver andra typer av insatser.
Det är viktigt, vid mångmiljardsatsningar som dessa, att det finns rationella analyser och tydliga prioriteringar bakom dem om vad som gynnar jobben mest, långsiktigt stärker ekonomin och konkurrenskraften och gör nedgången så kortvarig som möjligt. Då får man inte slarva iväg och bränna allt krut på en gång.

Det vi sammanfattar som Krisen, är förstås en komplext sammanrörd brygd av ett antal olika kriser: strukturella och tillfälliga, specifikt finansiella och allmänt konjunkturella, globala, nationella och regionala, generella och branschtypiska. Ett stimulanspaket måste ta hänsyn till de flesta, utan att stirra sig blind på eller övervärdera någon enskild. I slutändan gäller det som nästan alltid är sant: det som är bra på lång sikt är bra också på kort sikt. Det som är skadligt över tid – protektionism, nationalism, nedrustad välfärd, socialistiska ägaringripanden, monopoltänkande inom social service, undergrävda socialförsäkringssystem, gigantiska subventioner av krisbranscher – hjälper inte heller tillfälligt. Det finns givetvis, som nu, i djupa kriser behov av konjunkturinsatser långt utöver dem som redan finns inbyggda i systemen.

Men i så hög utsträckning som möjligt ska insatser prioriteras som stärker den sociala marknadsekonomins förmåga till permanent förnyelse oavsett vilka epoker, branscher och konjunkturfaser som kommer och går.
För svensk del, och för alla kommuner i drabbade Västerbotten, är det kanske enskilt viktigaste att (lite Sune-varning, för er som minns gårdagens ledarsida) satsa på ett bättre småföretagarklimat.
Kommunalt axplock: Lär av framgångsregioner vad som lockar och stimulerar småföretagande. Lyssna inte bara på de redan nöjda och vältra er inte i självförhärligande, ta all kritik mot brister i det lokala företagsklimatet på allvar utan att kväsa debatten. Våga bejaka entreprenörskap inom offentlig sektor som föregångare, inte eftersläntrare och ta den debatten med systemdogmatikerna. Avskaffa osund kommunal konkurrens. Slentrianbeskatta inte hem kommunala överskott – många förslag finns, möjligheter saknas inte.
Nationellt: reformera överbyråkratiska regelverk, uppdrivna skatter och avgifter, skevt utformade socialförsäkringar och stelbenta arbetsrättslagstiftningar som hämmar eller straffar småföretagandet.

Regeringens uppträdande under krisen har så här långt varit klarsynt. När det gäller småföretagande och entreprenörskap finns dock långt mer att göra även för alliansen på riksplanet. Det borde bli nästa steg. Det finns ingen anledning att vänta ut krisen innan sådana reformer lyfts högst upp på måste-göra-får-inte-glömma-får-inte-fega-ur-listan.’