Oppositionen sluter fred med sammanbitna käkar

Vänsterpartiet vann – och sällan har väl en opposition haft så låg trovärdighet i regeringsfrågan som de rödgröna har just nu.

För jag håller i grunden med dem som menar att det är vänsterpartiet som är vinnaren i den rödgröna uppgörelsen om att bilda – om än först efter många månaders gräl, med sammanbitna käkar och uppenbar brist på ömsesidig välvilja – ett gemensamt regeringsalternativ.

Att ledningarna inom både socialdemokraterna eller miljöpartiet helst skulle ha sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad sakområden har blivit uppenbart under den gångna hösten. De ville gå vidare på egen hand, utan Lars Ohly, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant, med antydningar till liberal förnyelse och färre blockpolitiska hämningar, än det krampaktiga vänsterblock som nu vill formera sig kring en bakåtblickande politik.

Men till slut var Mona Sahlin, pressad av missnöjet och konservatismen inom det egna partiet, tvungen att välja ett av två dåliga alternativ: antingen gå till val utan något mandatmatematiskt realistiskt regeringsalternativ, men med lite större utrymme för förnyelse och reformtänkande i sakfrågorna, eller gå till val med ett åtminstone på papperet existerande regeringsalternativ till priset av undergrävd partiledarauktoritet och berövad trovärdighet på många avgörande områden där vänstertraditionalisterna får vetorätt. Det blev det senare.

Om Mona Sahlin vill hålla samman den nya trepartiuppgörelsen – som väl så här långt mest kan antas bottna i ömsesidiga löften mellan framför allt mp och v om att undvika att uttrycka sig fientligt och nedvärderande om varandra när de träffas offentligt – tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet i valrörelsen 2006.

Exakt hur det nya rödgröna samarbetet kommer att utformas i sak återstår förstås att se. Konfliktfrågor saknas som bekant inte, de gemensamma utgångspunkterna tämligen få och det som hittills sagt intetsägande. Substansen i gårdagens utspel var att de nu kommit så långt att de, med lite självdisciplin och ansträngning, kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor i gemensamma arbetsgrupper. Utsikterna för någon form av liberal förnyelse in mot mitten i det arbetet är väl närmast obefintliga.

För alliansens möjligheter att fortsätta dominera sakdebatterna, behålla initiativet i regeringsfrågan som det mest, det enda, samspelta regeringsalternativet och utmåla oppositionen som vilsen och ansvarslös är det goda nyheter, men som signal om fortsatt djup blockpolitisk klyfta är det också lite trist för debattklimatet – inte minst om det skulle gå så illa att sverigedemokraterna skulle få riksdagsmandat efter nästa val och fortsatt blockpolitik blir oacceptabel.