Det rödgröna kroppsspråket

Det rödgröna kroppspråket är temat för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med några bitar hämtade från gårdagens blogg. Upsala Nya Tidnings ledarblogg är inne på samma spår i det här inlägget.

Min krönika:

Bo Strömstedt gör en intressant notis i sina memoarer om hur redan kroppsspråket mellan Thorbjörn Fälldin, Per Ahlmark och Gösta Bohman avslöjade motsättningarna inom den nybildade borgerliga trepartiregeringen 1976: ’Man behövde bara se bilderna av dem för att förstå att framtiden skulle bli svår.’
Och den brast snart nog.

Ändå framstår bilderna på dem nästan som lite mysparty jämfört med söndagens presskonferens där Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand presenterade embryot till oppositionens tänkta regeringsalternativ.
Spända kroppshållningar, reserverade blickar, ansträngda leenden och småtrötta tonfall utstrålade ett samfällt: härtill är vi nödda och illa tvungna.
Och ja, det var de kanske. Men politiker som gillar varandra och verkligen vill regera tillsammans uppträder annorlunda. Det visar dilemmat som socialdemokraterna och miljöpartiet befinner sig i. Blockpolitikens logik kräver att de tar vänsterpartiet med i båten, oavsett hur den sedan kränger.

Att det var Lars Ohly som visade upp det bredaste, mest avspända garvet på presskonferensen är ingen slump. Han torde få en extra kaka vid nästa partikaffe. För kroppsspråket återspeglar de politiska realiteterna. Det är vänsterpartiet som är vinnaren när oppositionspartierna – efter månaders gräl, med sammanbitna käkar och med uppenbar brist på ömsesidig välvilja – söker bilda ett gemensamt regeringsalternativ.
Att ledningarna inom både s och mp helst hade sluppit den belastning som vänsterpartiet innebär för trovärdigheten på en rad politiska sakområden, är uppenbart. De ville gå vidare själva, men gick bet.

På längre sikt hade också det samarbete som socialdemokraterna och miljöpartiet presenterade för en tid sedan haft större potential att utvecklas till något intressant. Där fanns antydningar till liberal förnyelse. Nu formar de istället, tvingade av internt socialdemokratiskt missnöje, ett krampaktigt vänsterblock kring bakåtblickande politik. En intressant testballong följdes av uppgiven kapitulation.

Om Mona Sahlin vill hålla samman sitt nya, redan nu molokna trepartigäng tvingas hon rimligen ge upp alla ambitioner att förnya socialdemokratin på de områden där alliansen tog över initiativet redan i valrörelsen 2006. Och miljöpartiet, utmanövrerat av Lars Ohly, riskerar att trassla in sig i vänsterburen för lång tid framåt, med falnande liberal framtoning. Substansen i gårdagens utspel var att de tre partierna nu kommit så långt att de – med lite självdisciplin – kan stå bredvid varandra på en presskonferens utan att gräla, och därför känner sig mogna att börja diskutera sakfrågor. De gemensamma utgångspunkterna är dock få. Partierna har inte grälat oupphörligt fram tills i söndags utan anledning.

För alliansens möjligheter att behålla greppet om jobb-, tillväxt- och utbildningsfrågorna, och vinna nästa val, är den rödgröna koalitionen goda nyheter. Men som signal på sikt om fördjupad blockpolitik med en socialdemokrati i vänstertraditionalistisk reträtt är den mindre upplyftande.’