Väntat, välförtjänt, roligt – men bara en försöksseger
Det här var visserligen ganska väntat i tipsen, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för rätt tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.
En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade.
Men okej, det här vara bara första urvalet och själva ansökningsprocessen fortsätter ett år till. Lund, med tid på sig att putsa på sin ansökan och sitt upplägg, är ingen lätt motståndare, 2009 blir tuffare än 2008 – även om duellens uppenbara dramaturgi – söder mot norr – rimligen i en sådan här tävling talar till Umeås fördel.
Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna i första rundan. Det kan paradoxalt nog skapa en svår utmaning när det nu gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än om ansökan hade varit mer ofärdig och grovhuggen. Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete med frågan ligger sannolikt ganska högt, de måste inte desto mindre infrias för att undvika en känsla av stagnation i projektet. För det är vad som kommer ut av det i slutändan som räknas och legitimerar satsningen.
Det är också enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas och upp på en ny nivå, att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de mest ambitiösa koncepten (som exempelvis Open Source-tanken) med innehåll, att inte andas ut och känna att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste – förankrandet och förverkligandet – återstår, hur väl ansökningsförfarandet än skötts hittills.
Upsala Nya Tidnings ledarblogg visar för övrigt hur de förlorande städernas attityder bör se ut.
(Slutligen, ur ett annat perspektiv: när travmetaforerna började stå som spön i backen sista veckan från projektets ledande företrädare (se även lördagens intervju i papperstidningen med Fredrik Lindegren) kändes det på något sätt klart att det här måste gå vägen.
Och för att fortsätta på det spåret var det här en försökseger med försöksegrarnas hela dilemma: nöjdhet och nervositet i förening, glädje över att ha gått vidare, onda aningar om att nästa lopp bjuder ännu hårdare konkurrens. Ska man behålla den balans och det upplägg som fungerade så bra nu och som känns så tryggt och invant, eller ska man våga rycka skorna, skärpa till träningen och slänga på ett norskt huvudlag för att klämma ur det där extra som kommer att krävas i finalen?
Stig H skulle säkert, på en direkt fråga, ha muttrat något med svarta ögon ovanför ett halvt leende om att ingen minns en försökssegrare och att det visserligen gått okej så långt men att det är i finalen slutbetyget delas ut.
Men segerdefilera får, å andra sidan, även försöksvinnare göra.)
