Kulturhuvudstaden igen

Gårdagens blogg om att Umeås kulturhuvudstadsansökan gått vidare till nästa omgång blev i lite förändrad och nyskriven form även en signerad text på dagens ledarsida:

’Väntat, välförtjänt och roligt – nu börjar det svåraste

Att Umeå skulle bli en av slutkandidaterna i kulturhuvudstadsracet inför 2014 var visserligen ganska väntat, men inte desto mindre välförtjänt och roligt. Umeå var ute i god tid, gjorde sitt förarbete grundligt och lämnade in en gedigen, bitvis briljant ansökan som stod pall både för tuffa, osentimentala, ironiska granskningar och för en djupare intellektuell prövning. Belöningen och bekräftelsen uteblev inte.

En sådan framgång för ett ambitiöst, konsekvent och sympatiskt motiverat kulturpolitiskt projekt i en inte alltid välvillig opinion och debatt känns ovanligt tillfredsställande. Pengar satsade på ett långsiktigt kulturarbete av det här slaget är välinvesterade. Det är en debatt värd att ta gång på gång.

Men, det här vara bara första urvalet. Lund, med ny tid att putsa på sitt upplägg, är ingen lätt motståndare; även om duellens uppenbara dramaturgi – söder mot norr – rimligen talar till Umeås fördel ännu mer nu när Gävle och Uppsala är ute ur bilden.

Umeå lämnade in den kanske mognaste ansökan av de fyra kandidatstäderna; och lyckades ge intrycket av att vara den stad som minst behöver titeln för att ändå vara god på väg att förverkliga sina intentioner. Det kan paradoxalt nog skapa en svårare utmaning när det gäller att ta fasta på juryns uppmaningar om att förklara den europeiska dimensionen och konkretisera programmet, än vad som hade blivit fallet om ansökan varit grovhuggen och ofärdig.
Juryns förväntningar på Umeås fortsatta arbete ligger sannolikt ganska högt. De måste inte desto mindre infrias för att undvika ett intryck av stagnation i projektet. Det är enda vägen till framgång i det slutgiltiga urvalet: att orka ta hela arbetet in i en ny fas av bredd och medborgerlig delaktighet. Lyckas man måste satsningen för projektledningen i viss mån börja kännas som dikten hos Tomas Tranströmer:

"Fantastiskt att känna hur min dikt växer/medan jag själv krymper. /Den växer, den tar min plats./Den tränger undan mig. /Den kastar mig ur boet./Dikten är färdig."

Att med både beslutsamhet och ödmjukhet börja fylla de ambitiösa koncepten med innehåll, att inte andas ut och tro att det svåraste är avklarat, utan behålla insikten att det svåraste, förankrandet och förverkligandet, återstår – det är uppdraget 2009."