Nått sånt där löst, poröst som bara finns?

Min lördagskrönika den här veckan höll på att alldeles missa deadline, men blev på något sätt klar i tid ­ med hjärtat i halsgropen men innan nattchefen behövde ringa och skälla. Krönikan börjar med ett litet stickspår, men handlar sedan om det upprättade civila samhället, den nya tankesmedjan Sektor 3 och uppgörelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting. Här med några rader extra som inte fick plats i papperstidningens version:

’Nått sånt där löst, poröst som bara finns?

"Det är lite som med Gud eller nått annat sånt där löst, poröst som bara finns", sa Henrik Schyffert när han fick frågan om vad Mikael Wiehe betytt för honom i en tv-dokumentär om Wiehe på 90-talet. Jag brukar tänka på det citatet vid diskussioner om det civila samhället, föreningslivet eller folkrörelserna.

För så är det ju: inte minst det civila samhället – egentligen något mycket jordnära, på mångas läppar när det vankas högtidsbanketter, men rackarns svårt att definiera – kan ibland kännas som nått sånt där löst, poröst som bara finns. Lika tillbett som uttjatat. Och så har det också behandlats i samhällsdebatten. Aldrig någon listetta. Helkört som YouTube-snackis. Inget för valtalen. Men efter flera decennier, efter ett par sekel, så finns det fortfarande där som ett av de mest centrala inslagen i samhällsutvecklingen; sedan dagsländor fallit i glömska och vattenglasen där det stormade ställts tillbaka i diskhon.

Ett av de intressantaste initiativen på senare tid är grundandet av en ny, bred tankesmedja för forskning, kommunikation och kritisk debatt om det civila samhället – Sektor 3 – vars lanseringskampanj även passerade Umeå tidigare i höst. Medlemsorganisationerna innefattar Ersta Diakoni, Famna, Folksam, Fonus, Forum för frivilligt socialt arbete, Goodgame, HSB, IBN RUSHD, IOGT/NTO, KF, KFO, LSU, OK, Riksbyggen, Riksteatern, Rädda Barnen, Röda Korsets Ungdomsförbund, Sensus studieförbund, Svenska Scoutrådet, Sveriges muslimska råd och UNF. Och dess rådgivande råd sträcker sig från Johan Norberg, via Magdalena Forsberg till KG Hammar, bland flera.

Redan här anar man framför allt styrkan, men också faran med det civila samhället som utgångspunkt för samhällsdebatt. Bredd skapar styrka, perspektiv och många infallsvinklar, medan oöverblickbarhet kan leda till sönderfall och viss meningslöshet när syret inte räcker till. Kan Sektor 3 hantera det blir det onekligen spännande att följa dess fortsatta arbete.

Som ett led i lanseringskampanjen har man även gett ut en skrift av forskaren Andreas Linderyd med titeln: "Frihet utan oberoende. Civila samhället och relationen till stat och kommun." Det är en läsvärd genomgång av begreppets historia, vad det syftat på under olika epoker, och de senaste decenniernas debatt kring civilsamhällets relation till det offentliga.
I inledningen refererar han till Erik Amnås bok "Civilsamhälle – Några forskningsfrågor" där Amnås uttrycker skepsis mot ett så omhuldat begrepp som rymmer så många olika fenomen och används i så många olika ideologiska syften.
Något som kan beteckna folkpartister och flyktinggömmare likaväl som försäkringsbolag och frimärksklubbar – när sprängs ramarna?
Andreas Linderyd skiljer mellan fyra samhällssfärer för att identifiera civilsamhället: staten, näringslivet, familjen och det civila samhället. Huruvida familjen ska räknas som en sfär för sig är omdiskuterat. Även andra gränsdragningar är svåra att göra, inom idrotten, inom organisationslivet, där det civila samhället hela tiden glider över i de andra sfärerna på ett ibland oklart sätt och under tilltagande professionalisering.
En annan distinktion är den mellan det civila samhällets formella dimension (exempelvis medlemskap och engagemang i organisationer, föreningar och stiftelser) och dess informella (exempelvis tjänster för vänner, grannar och kollegor) dimension.

Det finns alltså flera skäl till att det civila samhället ofta har rollen som isberg i dagsdebatten – vi spanar bara efter den lilla toppen som sticker upp över vattenytan. Det finns ingen entydig definition av begreppet. Men det har ändå återkommande kidnappats av debattörer för ibland väldigt snäva och motstridiga syften. Vänstern, låst och fixerad vid system och stat, har ibland tenderat till att vantolka intresset för det civila samhället som ett angrepp på den traditionella välfärdsstaten. Och en både socialkonservativ och nyliberal höger har gärna i sin användning av begreppet bejakat sådana fördomar.

På senare år har diskussionen, tacknämligt nog, nyanserats och begreppet avdramatiserats, även om förhållandet mellan civilsamhället och det offentliga fortfarande sätter myror i huvudet på föreningar, folkrörelser och politiker.

I veckan kom något av ett genombrott när regeringen (med stöd av oppositionspartierna), den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och Landsting enades kring en långsiktig överenskommelse för att, som det formuleras: "?stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som opinionsbildare, samt att stödja framväxten av en större mångfald av utförare och leverantörer inom hälso- och sjukvården och omsorgen."

Det omfattar förstås inte mer än några enstaka aspekter av det civila samhällets, och man måste vara vaksam så att det inte blir ett system med kommunicerande kärl där framväxande frivilligarbetet leder till neddragna offentliga resurser. Men att det gått att vinna ett överväldigande stöd för en sådan principförklaring kring ett så viktigt område utan att diskussionen spårat ur i misstro och revirtänkande är trots allt ett betydande steg framåt. "En milstolpe som bekräftar den ideella sektorns engagemang, kreativitet och vilja att bidra till utvecklingen av samhället", säger ansvariga statsrådet Nyamko Sabuni. Stora ord, men inte helt utan fog för sig.

Ändå har uppgörelsen direkt fått kritik, bland annat av just Andreas Linderyd, för att vara tunn och godtycklig, präglad av ett ensidigt nyttotänkande utgående från den offentliga sektorns intressen och med risk för en byråkratisering av civilsamhället.
Kritiken är bitvis orättvis, men pekar också på det civila samhällets klassiska dilemma: hur hitta rätt balans mellan å ena sidan ett tydligt oberoende från och å andra sidan en givande relation med stat och kommuner?’