Beslutet om Ön skapar nyårsklockestämning i fullmäktige

Ön och beslutet i gårdagens fullmäktige får tummen upp och är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Ön skapar nyårsklockestämning i fullmäktige

Det var lite som dataspelets blinkande startbild: de första stadsplanerarna ensamma där på spelfältet i tidens gryning. Allt löfte och möjlighet, ingenting otänkbart. Holmlund, Ågren, Lövgren, Spiric, Ögren: Ön, Umeå, Play?

På något sätt kändes det symboliskt att beslutet om den fördjupande översiktsplanen för Ön fattades på årets sista fullmäktige. För det var lite "ring ut det gamla och ring in det nya"-stämning över hela debatten.
Entusiasmen och de stora orden från exploateringsförespråkarnas sida över allt som Ön ska bli var lätt smittande. Nu ska det stadsplaneras på helt nytt, supermodernt sätt. Alla gamla misstag från 1900-talet ska undvikas, alla positiva erfarenheter från samma sekel ändå tillvaratas. Här skall det bli grönt, hållbart, urbant, tryggt, nära, spjutspetsteknologiskt, ekonomiskt tillgängligt och estetiskt iögonfallande. Inte grått och segregerat. Omvärlden ska häpna; Ön som en attraktion med nationell klang.

Ledamöterna på "ja-sidan" föll varandra i orden med både pompa och poesi (nåja). Det var alltså, enligt min mening, en debatt med helt rätt grundstämning och attityder.
Ön ger på många sätt stadsplanering en unik chans att trots centralt läge börja från början. Det finns föga som komplicerar, och därmed inte heller några giltiga ursäkter för misslyckanden. Att bygga centralt, tätt, blandat och attraktivt för så många som möjligt är framtiden för en växande stad: för livskvalitet och ekologisk hållbarhet. Umeå är tillräckligt stort för att helhjärtat bejaka den urbana identiteten.

Argumenten för att inte utnyttja Ön, eller utnyttja den i mindre omfattning, hade behövt vara oerhört starka för att väga upp sådana löftesrika perspektiv. De var relevanta och respektabla, och slutresultatet kommer att bli bättre av att de framförts. Men de var inte tillräckligt starka för att dämpa känslan att det här trots allt kan bli riktigt bra.
Play!’