Ett omtumlande år för liberala optimister
Jag har varit slö med att uppdatera bloggen under helgerna och inte heller varit helt nöjd med de egna försöken att sammanfatta året som gick, men jag får väl så lov att bekänna färg, så här kommer min lördagskrönika från förra veckan:
’Ett omtumlande år för liberala optimister
’Things in life will not always run smoothly. Sometimes we will be rising toward the heights-then all will seem to reverse itself and start downward. The great fact to remember is that the trend of civilization itself is forever upward; that a line drawn through the middle of the peaks and the valleys of the centuries always has an upward trend.’
Franklin D Roosevelt i sitt sista installationstal 20 januari 1945
2008 var ett omtumlande och inte alldeles enkelt år för optimister. Klimatdebatten höll på att kidnappas av antiliberala undergångsvisionärer med olika utgångspunkter (en del till vänster rädda för konsumtion och tillväxt, andra till höger för gröna prioriteringar och klimatåtgärder) innan miljöomställningens både brådska, nödvändighet och potential för utveckling, jobb och hållbar tillväxt blev det dominerande och logiska perspektivet.
Sedan kom en period av närmast global yes we can-eufori i kölvattnet av Barack Obamas inspirerande presidentvalskampanj, hans seger och utsikterna att USA skulle återknyta till sina bästa, istället för sina sämsta, traditioner i Vita Huset.
Men redan innan Obama hunnit segertala hade finans- och kreditkrisen slagit till med full kraft mot USA, och utan några tecken på att vilja göra halt där.
Hösten och den tidiga vintern har präglats helt av dess omvandling till en av de djupaste internationella ekonomiska kriserna i modern historia. Utdömd finanssektor, upptornande recession och hagel av varsel har ställt regeringar på det svåra provet att å ena sidan visa handlingskraft och å andra sidan inte tappa omdöme och nerver inför ansvarslösa oppositioners krav på panikartade åtgärder utan rim, reson och rimliga utsikter till framgång. Nyckelordet är som så ofta förtroende. Den svenska regeringen har hanterat situationen väl så här långt och belönats med positiva förtroendesiffror av tillfrågade medborgare.
Utmaningen för alliansen under 2009 blir att stå emot alltför långtgångna subventions- och stimulanskrav som bara förvärrar krisen och istället lägga ner kraft på för välståndet, välfärden och jobben långsiktigt viktigare åtgärder som bättre småföretagarklimat och fortsatta reformer för högre kvalitet och mer resurser inom skolan och den högre utbildningen.
Utkast till flexiblare arbetsmarknad, höjt tak i a-kassan, individualiserad föräldraförsäkring och fortsatt offensiv när det gäller alternativ och valfrihet inom offentlig sektor vore andra inslag på önskelistan i hanteringen av krisen inför 2009.
Det vore katastrofalt om beslutsfattarna glömde bort vad som i grunden skapat de senaste hundrafemtio årens enorma tillväxt: kombinationen av demokratiska och korruptionsfria institutioner, socialliberala välfärdsreformer, breda utbildningssatsningar, kvalificerad forskning, goda villkor för entreprenörskap, frihandel och marknadsekonomi.
Men den största frågan i svensk politik under 2008 var en annan, och den gav i allra högsta grad näring åt både optimister och pessimister. Den personliga integriteten har varit strykpojke under många år; lågt prioriterad hos de makthavande beslutsfattarna, valhänt försvarad av de etablerade opinionsbildarna och sömnigt ignorerad av de traditionella nyhetsmedierna. Under missvisande hänvisningar till allmänna säkerhetsmåsten, brottsbekämpning och terroristhot har gränserna steg för steg förskjutits åt fel håll. Den tekniska utvecklingen, som skapat en oskattbar kommunikations- och informationsfrihet, tvingar nu fram allvarliga frågor om hur den personliga integriteten ska kunna värnas i en tid där möjligheterna och lusten att krympa människors privatsfärer blivit skrämmande stora.
FRA-lagen, Ipred-frågan, datalagringsdirektivet: 2008 blev inte året då allt vände, inte ens nådde ett stillestånd, men 2008 blev året då den personliga integriteten inte längre kunde trampas ned som något irrelevant av en skrämselpropaganda van att få som den vill. Trampades gjordes det ändå, men varje steg skapade oväsen och protester. Det uppstod debatt, mobiliserades motstånd, väcktes heta känslor, blottlades argument. Och även om storebrorssamhällets vägröjare inte åkte på några kompletta nederlag tvingades de åtminstone stanna upp och inse att de inte är ensamma på banan längre.
Värnet av den personliga integriteten, vaksamheten inför övervaknings- och registreringsiver, måste förbli en prioritet även under 2009.’
