Källarhålet

Jag ser på teaterföreningens hemsida att en monologföreställning av Andréas Utterhall baserad på Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864) kommer till Umeå i februari.

Dostojevskij trängs med Eyvind Johnson om förstaplatsen på min litterära topplista. Men om Johnson är humanisten även i det svarta är Dostojevskijs verk en sump av växelvis gripande medmänsklighet och reaktionär sörja, där gud och djävulen kämpar om människans själ utan att författaren griper in.

Källarmänniskans anteckningar är en både bländande och problematisk uppgörelse med tidens radikalism, rationella förnuftstro och moderna storstadsliv. Inledningen anger tonen: ’Jag är en sjuk människa? Jag är en ond människa. En frånstötande människa.’ och följs senare upp med rader som: ’Även i tandvärken finns en njutning.’

Idémässigt är källarmänniskan mångtydig, precis som Dostojevskij själv. Där finns inte bara ett livsbejakande försvar av den individuella personligheten och kritik av den kollektiva utopismen, utan också en svår reaktionär förljugenhet. På ena raden ett trotsigt ’Så leve källarhålet’ , på nästa ett själväcklat ’Åt helvete med källarhålet!’ En Dostojevskij-bok ska man slå igen svettig, utmattad och förvirrad.